Strange Journey Tour 2009 gänget

Budo hann tyvärr fly platsen innan den här bilden togs så jag slänger in en på oss två från en av spelningarna i Colorado också:

This guy!

Då var man hemma igen. Resan från Newark gick relativt smidigt, även om jag fick dras med en pratglad (och full) finne på flyget över Atlanten och en fem timmars layover i Amsterdam. Att mötas av snöoväder var väl inte vad man hoppats på heller men det är skönt att vara tillbaka hur som.

De senaste dagarna i NY har varit fantastiska och istället för att gå igenom varje dag listar jag helt enkelt några utav höjdpunkterna:

- Att hänga med Carly och Josh. Fantastiska människor.

- Rangers mot Trashers i Madison Square Garden. Definitivt min bästa sportupplevelse hittills i staterna. Inga jippon under match och en dedikerad publik som började häckla bortalaget redan under nationalsången.

- Satt i publiken till The Colbert Report som går på Comedy Channel tillsammans med Carly, Josh och en vän till dom. Alicia Keys framträdde och vi satt längst fram, precis framför hennes mamma och tre kusiner. Förutom att det var fantastiskt att se henne uppträda från ungefär fem meters avstånd så fick vi dessutom ögonkontakt när hon gick av och när hon gick förbi la hon en hand på min axel. Kände mig genast nyfödd.

Hade kunnat skriva en oändlig lista på höjdpunkter från NY och resan som helhet. Överlag har det varit fantastiskt och det bästa av allt är förstås alla människor jag haft runt mig. Tack vänner!

Avslutar med en bild på mig och Carly från kön till The Colbert Report. Josh apar sig i bakgrunden.

Inwood

Vägen från Boston till NY tog oss bland annat igenom staten New Hampshire, som har det slående mottot live free or die. Kort och koncist. Vi rullade in i NY runt fyratiden och det är så klart en mäktig syn. Trafiken var som väntat kaotisk och stundtals kröp vi fram, men så småningom kom vi fram till Bens lägenhet i Crown Heights, Brooklyn. Visade sig att han hade en riktigt trevlig lägenhet med studio i källaren och eftersom det var en sen spelning installerade vi oss där ett tag. Hade nästan sex timmar tills vi behövde vara på spelstället så vi gick till en restaurang i närheten och sen vidare till en bar. Spelade skee ball samt Big Buck Hunter (ett fantastiskt arkadspel där man skjuter oskyldiga djur) men fick stryk i båda av Ben.

Vid halv elva tiden packade vi in all packning i en taxi och åkte till spelstället - Highline Ballroom. Dashboard Confessional hade spelat innan så vi hade kort tid på oss att få allt i ordning men det löste sig som alltid. Är dock fortfarande osäker på om produktionsansvarig på stället var en man eller kvinna. Det var verkligen ingen av oss som kunde avgöra.

Ett tag efter öppning kom Snake, som var på semester i NY med Aija, förbi en stund. För er som inte är bekanta med Snake så heter han egentligen Martin och är en kollega på Bad Taste. Samt vän då. Trevligt med ett ansikte hemifrån hur som. En stund senare kom även min kompis Carly, som jag lärde känna när jag bodde i Orlando 2004, och hennes man Josh förbi. Trots att jag inte träffat henne sen 2004 hade de erbjudit husrum åt mig (samt Mange) och det var fint att träffa henne igen. Stod och kollade på showen med dom och konstaterade att det som sägs om New York publiken är sant. LTR fick bra respons och de var förstås fans av Cunnin, men det var ändå rätt stelt. När Cunnin gjorde ett av sina extranummer som LTR är med på slöt alla i turnésällskapet upp på scen, inklusive undertecknad. Höll mig mest i bakgrunden men tycker ändå jag gjorde en solid insats och kan inte tänka mig annat än att det var uppskattat i publiken.

Efter spelningen bestämdes det att alla skulle ses för lunch nästa dag, så jag och Mange sa hej då lite kort och hoppade in i en taxi. Carly och Josh bor på 208 och Broadway, ungefär så högt upp norr man kan komma på Manhattan. De var fortfarande vakna när vi kom hem och hade förberett ett rum till oss med en luftmadrass att dela på. Innan vi la oss bjöd dock Josh oss på nattmat i form av pannkakor med jordnötssmör och chokladbitar. Man får ju ta seden dit man kommer och det var inte alls så dumt som det låter.

Fuck anywhere but Boston!

Har varit i New York sen i fredags men tänkte beta av något kort om Boston innan jag ger mig in på alla äventyr här.

Resan från Burlington var betydligt enklare än resan dit och efter ungefär fyra timmar var vi framme på spelstället i Boston. Lastade in allt och hängde sen med Josh på middag med ett par av av hans tjejkompisar från college på ett ställe i närheten. Drog oss tillbaka strax innan dörrarna öppnade och resten av kvällen var relativt ospektakulär för egen del. Hängde en del vid merchen och styrde upp ett par intervjuer åt LTR, bland annat med en frilansare som visade sig vara en stor Danko fan.

Innan vi åkte vidare mot NY morgonen efter så blev vi bjudna på frukost hos en av tjejerna som var med på middagen. Klassisk amerikansk gästvänlighet. Gick upp på taket till huset hon bodde i och fick en ganska bra vy av Boston. Verkade vara en trevlig stad även om det var fruktansvärt kallt och blåsigt tiden vi var där.

Det tog ungefär en dag utan att jag lagt upp ett inlägg innan min mamma mailade och uttryckte sin besvikelse över min bristande produktivitet. Det har ju helt tagit slut hette det. Utlovar ett par uppdateringar från NY inom kort.

Co

LTR har lagt upp ännu ett klipp, denna gången från Steamboat Springs, Colorado:

http://www.youtube.com/watch?v=iIQUnYYO9yM&feature=player_embedded

Villovägar

Om någon bad för oss inför körningen till Burlington så kan jag meddela direkt att det inte hjälpte. Eller det beror väl på hur man ser på det, vi överlevde förvisso men det blev något utav en prövning. Utan att gå in på det i allt för stor detalj så kan jag berätta att stora delar av resan gick igenom isolerade skogsområden med hala vägar, att gpsen för en gångs skull inte var vår bästa vän och att vi fick ta en liten färja över en sjö för att kunna nå fram. Tog allt som allt uppemot elva timmar i slutändan.

Väl framme på spelstället (Higher Ground) i Burlington kunde vi snabbt konstatera att det nog var den bästa venuen på turnén. Trevlig lokal som var snyggt inredd med gamla konsertaffischer som gjorts om till tavlor och ordentlig backstage med vars ett rum till de olika akterna. För ovanlighetens skull bjöds det på mat och dessutom efterrätt i form av Ben & Jerrys glass.

Såg en lista av spelningar från hösten 2000 och noterade att 50 Cent hade varit där som förband till Mos Def.

Det var nästan slutsålt och i publiken fanns bland annat ett gäng som rest från Kanada för att se LTR, så det var en lyckad kväll som helhet. Bodde bara ett par kvarter ifrån venue så jag hann inte se något av Burlington som stad direkt men så är det ju.

Lost Highway

Nu kan jag äntligen presentera vår egen version av Lost Highway:

http://www.youtube.com/watch?v=yexPMSFE9RQ&feature=player_embedded

Filmad av mig, klippt och textad av Mårten. Baserad på en sann historia.

Echo, echo

Medan de andra sov ut så gick jag, Matte och Mange upp strax innan tio och gav oss sen iväg mot Niagarafallen. Det var bara en halvtimmes körning från Buffalo och väl där så insåg vi glädjande nog att det var allt annat en högsäsong, så det kändes inte så extremt turistigt som det nog annars hade kunnat göra. Vi höll oss bara på den amerikanska sidan och jag har hört att den kanadensiska är bättre, men det var hur som mäktigt att se fallen och nu har man bockat av det från listan.

Körde sen tillbaka till Buffalo och plockade upp de andra för vidare resa mot Rochester. Tanken var att vi skulle byta olja på bussen innan vi checkade in på hotellet, men det slutade i totalt fiasko efter att vi stannat på fyra olika ställen och ändå inte fått någon hjälp. På ett ställe blev vi så frustrerade att Josh till sist gav dom fingret. När vi började rulla iväg och en av de anställda kom springande mot oss trodde vi det var trubbel på gång, men han lyckades istället övertyga oss om att det skulle gå att ordna. En kvart senare visade sig att det absolut inte fanns någon möjlighet att lösa och han hade bara lurat tillbaka oss för att hämnas. Han stod och pekade på sitt leende när vi sen körde iväg. Antar att vi förtjänade det.

Hotellet visade sig vara trevligt, men spelstället var ett riktigt dump och Rochester som helhet känns nedgånget. Var en del riktigt trasiga människor på spelningen och trots låga förväntningar så fick LTR fantastisk respons, så något fick vi ut av det hela. Frågade ett par tjejer om de kunde nämna något positivt om Rochester för att balansera ut den negativa bilden vi fått och efter viss eftertanke nämnde de good weed och garbage plates. Det sistnämnda är tydligen deras kulinariska specialitet; en tallrik med everything on it. It's basically a heart attack on a plate. Spännande. De flesta i publiken såg ut att leva på en stadig diet av droger och dålig mat, så tjejerna verkade veta vad de pratade om i alla fall. De var också så peppade på min svenskhet att jag för andra gången på turnén fick posera på bild enbart därför.

Det började snöa under kvällen och ryktet säger att det kommer göra det hela vägen till Burlington, Vermont imorgon. Rejält dessutom. Vi har en tid för oljebyte bokad 8.00 och efter det är tanken att vi sakta men säkert ska köra mot Burlington. Kan nog ta sin tid om väderrapporten är att lita på.

Be för oss.

Kyckling, chicken

Från Chicago gick färden vidare mot Gambier, Ohio för en spelning på Kenyon College. Ohio som landskap var inte särskilt spännande, det var väldigt platt helt enkelt och mycket mer än så finns det inte att säga. Under hela resans gång satt Damien Jurado låten med statens namn fast i mitt huvud, vad det nu ska betyda.

She belongs to her mother and the state of Ohio, I wish she belonged to me.

Gambier är en liten, liten by som är uppbyggd runt universitet där. När vi kom fram till campus visade det sig att lokalen spelningen skulle hållas i både var liten och saknade scen. Dessutom var det inte en själ där när vi kom dit. Vi noterade dock att skolans matsal låg precis bredvid och eftersom vi insåg att det nog inte fanns några restauranger i närheten bestämde vi oss för att gå in. Trots att vi troligtvis stack ut lite från mängden så verkade ingen bry sig nämnvärt om vår närvaro och några matkort var det inte tal om att visa upp, så vi tog helt enkelt för oss. Man kunde välja på allt mellan mackor (som gjordes åt en, Subway style) till varmrätter av olika slag och dessutom fanns både pajer och en glassmaskin tillgänglig om man var sugen på efterrätt.

Vi plockade på oss och satte oss sen ner i deras dining hall, som såg ut som något ur en Harry Potter film. Jag har iofs aldrig sett en Harry Potter film, men någon annan i sällskapet beskrev det så. En alltigenom absurd (men fantastisk) upplevelse.

Det dröjde inte länge innan de enda två svenska studenterna i stan hade hittat oss och genom dom fick vi bland annat berättat för oss att Kenyon är rankat som nummer 23 av alla colleges i USA. Med andra ord kostar det multum att gå där.

Trots spelställets (eller gillestugan som vi kallade det) brister så blev det trots allt en rätt bra spelning. Vårt hotell låg några kilometer bort i Mount Vernon och trots förhoppningar om något galet frat party (a la amerikanska collegefilm) så drog vi dit efter spelningen för mindre efterfest.

Idag har vi inte haft någon spelning så vi sov ut till tolvtiden innan vi begav oss. Morgondagens spelning är i Rochester, så vi bestämde oss för att sova i Buffalo, en lite större stad ungefär en timme bort. Deras kulinariska specialitet är kycklingvingar (aka Buffalo Wings) så jag, Matte, Ben och Josh drog till Anchor Bar, som påstår sig vara home of the original Buffalo chicken wings, för en smak av Amerika. Greasy, men gott.

Eftersom vi har en väldigt kort körning imorgon tänkte vi kolla in Niagarafallen innan vi kör mot Rochester.

Rena rama

Direkt efter att vi hade checkat in på hotellet i Chicago hoppade jag och Matte in i en taxi mot United Center där Bulls spelar sina hemmamatcher. Definitivt en mäktigare arena än Rose Garden i Portland och även om denna matchen också kantades av absurda tävlingar och jippon i alla pauser så märktes det ändå att det finns en mer anrik sporthistoria i Chicago. Årets upplaga av Bulls lever dock inte upp till dess föregångare och för andra gången på två veckor fick jag se dom få ordentligt med stryk. Raptors dominerade matchen igenom och det var nästan tal om förnedring. Joakim Noah fick dessutom matchstraff.

Begav oss sen till spelstället och hann dit strax innan dörrarna öppnade. Ännu en bra spelning och som alltid var det ett par svenskar i huset.

Efter spelningen körde vi till en korvkiosk för att testa på de här varmkorvarna Ben snackat upp. Ingen av oss var riktigt upplagd för en tävling, men goda var dom. Det var rätt livfullt i området runt kiosken, till den milda grad att de hade någon sorts polis stationerad utanför, så jag är mest tacksam att vi tog oss därifrån med livhanken i behåll.

Hotellet vi bodde på var fyrstjärnigt och trettiotre våningar högt. Till min stora besvikelse hamnade vi bara på åttonde våningen dock. Mårten tyckte det tydde på viss småstadsmentalitet hos mig för att jag blev imponerad av husets höjd men det står jag för. Han kommer förövrigt från Västerås, denna sofistikerade metropol i Västmanland.

Önskar att vi hade haft lite tid på oss att utforska Chicago, men vi hade sju timmars körning framför oss dagen efter så vi hann inte se så mycket.

Två bilder

Såhär kan det se ut när man står och tittar ut över Rocky Mountains:



Och så här allvarliga kan Josh och Ben se ut:

Oh my god you're from Sweden

Det blev inte mycket sightseeing i Minneapolis men vi hann med ett stopp i den klassiska skivbutiken Fifth Element. Fyra timmars körning senare så var vi framme i Madison, Wisconsin. Var en handfull svenskar på spelningen samt en amerikansk tjej som hade bott i Västerås för några år sedan. Hon var så peppad på Sverige att hon till och med ville ha en bild med mig, bara för att jag var svensk. Jag avböjde förstås först men sa ja efter lite övertalning. Ibland måste man helt enkelt ställa upp för sina fans.

Vi har en kort körning till Chicago imorgon så tanken är väl att sova ut och sen bege oss vid tvåtiden. Vi har fått nys om att Bulls spelar hemma mot Raptors så om allt faller sig väl tänkte vi hinna med matchen innan spelningen. Stadion ligger bara fem minuter ifrån spelstället så det borde kunna gå.

Innan dess är det dock tänkt att en helt annan match ska gå av stapeln. Chicago är tydligen kända för sina hot dogs och Ben har utmanat Team Sweden i en tävling om vem som kan äta flest. Jag ansågs förstås vara den mest lämpliga kandidaten från vårt håll. Korvfest!

Får väl se om det är lika glada miner efter den uppgörelsen som det var när den här bilden på mig och Ben togs i Boulder:

Bransch

LTR har lagt upp ännu ett klipp från resan och i det här avsnittet presenteras bland annat jag för allmänheten:

http://www.youtube.com/watch?v=_7a8j3sVXMs

Svenska A

Som de ambassadörer vi är har vi förstås lärt våra nyfunna vänner en del viktiga svenska fraser. Speciellt Ben har visat ett växande intresse för vårt vackra språk och när som helst under dagens lopp kan han höras säga saker som fy fan vad det här är drygt alltså eller jag kan inte känna mitt ansikte med en någorlunda bisarr accent. Ikväll skrek han ut det sistnämnda på scen i hopp om att vinna lite mark bland svenskättlingarna i Minneapolis men responsen var sval. Om det beror på publiken eller hans intressanta uttal låter jag vara osagt.

Vikings

Efter ett antal samtal på morgonen igår så fick vi det bekräftat att våran buss inte skulle bli klar förrän på eftermiddagen. Det innebar att Grieves, Budo och LTR tyvärr fick ställa in spelningen i Omaha på kvällen och att vi dessutom skulle behöva köra femton timmar i sträck till Minneapolis för att hinna med nästa. Kombinerat med att några i vårt gäng drogs med förkylningar och halsont så var moralen lite låg men vi försökte göra det bästa av dagen. Åkte in till Denver för lunch och sen gick vi och såg Pirate Radio på bio. Hann med ett stopp i en grym second hand butik också där jag plockade upp ett par tischor.

Runt 17 tiden fick vi besked om att bussen var färdig och vi begav oss för att hämta upp den. Det var ett kärt återseende med Thor som vi kallar den. Den har blixtar på sidorna förstår ni. Sedan började färden mot Minneapolis. I och med att de snöade i Colorado så var vi lite oroade för vädret, men när vi väl hade kommit en bit på vägen så klarnade det upp. Efter någon timme tog jag över ratten och det flöt på bra tills vi blev stoppade av polisen i Nebraska. Den vänliga konstapeln förklarade att vi visst hade problem med ett av våra framljus men släppte iväg oss med en varning. Håll utkik efter mig i ett framtida avsnitt av Cops.

De andra har ju varit ute på vägarna lite längre än mig så jag bestämde mig för att att låta dom sova och istället köra på genom natten. Till sist blev det nog ungefär tio timmar i sträck innan jag gav över kontrollen till Josh den sista biten. Så fort vi kommit in i Minnesota började det snöa men i övrigt var det hur lugnt som helst om än lite tröttsamt. Väl framme i Minneapolis så sov vi i tre timmar innan det var dags att bege sig till venue. Tidig spelning idag och vi var tillbaka på hotellet igen vid 23 tiden.

Imorgon kör vi vidare mot Madison, Wisconsin som enligt Josh ska vara en trevlig stad. Det är en kortare körning så innan dess tänkte jag sova ut ordenligt samt försöka hinna med en promenad i downtown Minneapolis.

Berg igen

Trots begränsat med tid i Steamboat Springs nådde jag och Matte vårt mål; att komma upp i bergen. Innan dess käkade vi ännu en klassisk amerikansk frukost med toast, ägg och pannkakor på ett fik i närheten av vårt hotell (som hette Nordic Lodge passande nog). Efter det gick vi en sväng längs huvudgatan och man kan väl enklast beskriva byn som en välmående liten skidort. Över 300 soldagar om året tydligen. Vi hade fått nys om att stadsbussen var gratis så vi frågade oss fram till rätt stopp och hoppade sen på med sikte mot en av de stora backarna där man skulle kunna ta lift upp i bergen.

Busschauffören var en trevlig kvinna som vänligt nog delade med sig lite både om staden och sig själv. Hade tydligen varit i Sverige på sjuttiotalet för att köpa en Volvo.

Väl framme vid backen insåg vi att tiden var knapp (TVK) men vi bestämde oss ändå för att försöka hinna ta oss upp. Det var lite kö till att köpa biljett men sen kom vi upp i en lift omgående och lyckligtvis slapp vi dela den med några galna snowboardare. Varken jag eller Matte har någon skiderfarenhet och vi såg nog lite vilse ut med tanke på avsaknaden av både utrustning och vinterkläder. Färden upp var lite turbulent men det var en helt fantastisk utsikt och den blev bara bättre ju högre upp man kom. Vi hade bara en kvart på oss på toppen men vi njöt av varje sekund och tog ett gäng bilder. Det kändes episkt att stå där och titta ut över Rocky Mountains. Stort!

Vi hann tillbaka precis i tid till samling och jag satte mig vid ratten. Solen sken och vägarna var torra så trots en hel del snäva svängar kändes det hur lugnt som helst att köra. Vyn var dessutom ännu bättre än på vägen dit. Trots att vi skulle till Fort Collins som också ligger i Colorado så passerade vi igenom Wyoming och det väckte förstås en viss rädsla i oss med tanke på våra tidigare erfarenheter av den staten. Bilen höll den här gången men i princip varje vägskylt vi passerade hade skotthål i sig. När vi stannade vid en mack visade det sig att de utöver bensin, snacks, t-shirts och fiskeutrusning även sålde skjutvapen. Det var inte ett litet utbud de hade heller utan du kunde hitta allt från små pistoler till automatkarbiner. På rea fanns bland annat ett rosa jaktgevär med kaliber 22. Det var dessutom 20 % off på all ammunition av den typen.

Ben har sin familj i Fort Collins och har spenderat sina tonår där så vi såg alla framemot en bra spelning där. Så blev det mycket riktigt också. Fick dessutom chansen att träffa Bens pappa som likt sin son var en bra typ. Gled runt i en Grieves keps och hjälpte till med merchen dessutom. Träffade även en svensk snubbe som jobbade som professor på ett college i närheten. När vi såg honom gå omkring i en av 'Apajävlar' tischorna som Matte designat var vi förstås tvungna att prata med honom.

För att spara pengar så sov vi hos en av Bens barndomskompisar. Somnade gott trots att jag låg på en soffa men det var fruktansvärt kallt i huset. Efter att vi gjort oss redo på morgonen drog vi till Whole Foods och käkade och begav oss sen mot Boulder.

Innan Boulder gjorde vi en avstickare till Denver för att kolla till statusen på vår buss. Ordet är att den kommer vara färdig imorgon, men det är osäkert exakt när. Om den inte är klar innan typ tio på morgonen kommer vi behöva ställa in spelningen i Omaha eftersom vi inte hinner fram annars. Det vore förstås tråkigt, men vi har ändå haft tur med att vi haft fyra spelningar i rad inom samma stat och att vi får tillbaka den på den här turnén överhuvudtaget.

Kom fram till Boulder vid halv sex tiden och stack direkt till spelstället. Blev en bra spelning även här och det märks att både Cunnin och Grieves har mycket fans i den här regionen. Känns som att de varit öppna för LTR också och förhoppningsvis har vi planterat något sorts frö här.

Såg inte mycket av varken Fort Collins eller Boulder men fick ett bra intryck av båda och av Colorado som helhet. I kväll började det i och för sig snöa och med tanke på att vi har en hel del körning framför oss hoppas jag vi slipper det när vi kommer härifrån. Blir vi tvungna att ställa in Omaha så kommer vi att köra ungefär halvvägs till Minneapolis där nästa spelning är imorgon så att vi inte har en så lång körning när vi ska dit på torsdag.

Håller tummarna för att vi kommer hinna, men om inte så är det åtminstone inte en utav de viktigare spelningarna och det är ju ingen större katastrof för arrangören heller i och med att Cunnin definitivt kommer.