Väntar på att Matte ska vakna så vi kan ge oss ut och utforska Steamboat Springs ett par timmar innan det bär av mot Fort Collins. Arrangören här fyllde 30 igår så det bjöds på tårta och efterfest efter spelningen. Kunde förstås inte motstå en bit men avböjde efterfest och det känns som rätt beslut idag.
LTR har lagt upp ännu ett klipp från deras äventyr på vägarna innan jag anslöt. Vi fotar och filmar hela tiden så inom kort kommer det nog både bildspel och filmer från den delen av turnén jag varit med på. Tills dess får ni hålla till godo med det här:
http://www.youtube.com/watch?v=J-l8bHxdgh8&feature=player_embedded
måndag 30 november 2009
söndag 29 november 2009
Strange Journey tour var det ja
Trots förutsättningarna gick spelningen i Salt Lake City helt okej, även om jag inte träffade några mormoner alls. Mårten hade tydligen pratat med en som hade missionerat i Västerås dock.
Började vår resa mot Denver vid niotiden på morgonen efter frukost i hotellets diner. Trots att det skulle bli en lång körning så hade jag ändå sett framemot resan men föga kunde jag ana vilket äventyr som väntade oss. Med Mange bakom ratten så gled vi efter några timmars körning in över Wyomings öde slätter. Solen sken och med de snöklädda bergen i bakgrunden så var det en vy så vacker att man tappade andan. När Fleetwood Mac började strömma ur högtalarna så var det nästan för bra för att vara sant och det hela kändes lite overkligt. Det dröjde förstås inte länge innan verkligheten gjorde sig påmind. With a bang, dessutom.
Utan förvarning så small bussen till underifrån och det ljudet följdes av ett repetitivt slamrande som genast väckte alla. Mange styrde av direkt och stannade vid sidan av vägen. Med oroliga ansiktsuttryck tittade vi runt på varandra och gav oss sen ut för att inspektera. Som sig bör i 2009 så hann alla plocka fram sina kameror innan dess och det kan nog bli ett bra klipp av det hela. Grieves, eller Ben som han heter egentligen, la sig under motorn och rullade några sekunder senare ut med fläktremmen i sin hand. Den var fortfarande intakt, men hade hoppat av och vi förstod direkt att vi inte kunde köra vidare. Efter ett par telefonsamtal konstaterades det att vattenpumpen också hade gått sönder till följd av att remmen gick av.
Som tur är har Ben någon sorts försäkring på bussen som inkluderar bärgning så efter några samtal till fick vi besked om att den inom en timme skulle kunna dras till närmsta garage. Det sades dock att att bärgningsbilen bara skulle kunna ta två pers med sig, så i tron om att det fanns en bensinmack 2 miles bort började jag, Matte, Mange, Mårten och Tunji promenera mot den längs sidan av motorvägen. Överallt låg det flaskor fyllda med piss som lastbilschaffisarna kastar ut och det ger ju en ganska god indikation om vilken ödemark vi befann oss i. Efter ungefär 20 minuters promenad stannade en state trooper bredvid oss. Han informerade oss vänligt nog om att det var 50 miles till närmsta mack åt det hållet vi gick. Great. Han berättade dock också att bärgningsbilen nu var framme vid bussen så vi fick helt enkelt vända om. Med tanke på att ingen hade mottagning på sina mobiler så hade vi tur att han stannade.
När vi kom tillbaka till bussen så var den uppkopplad till bärgningsbilen och Ben och Budo, eller Josh som han heter, hade hoppat in med chaffisen. Vi var på väg att börja gå mot bensinmacken (åt rätt håll denna gången) när vi som en skänk från ovan kallades tillbaka till bärgningsbilen. Chaffisen tyckte uppenbarligen så synd om oss att han lät allihop trycka in sig in hans lilla förarhytt. Tight.
Under tiden vi hade varit borta hade det bekräftats att bussen inte skulle gå att fixa idag. Istället hade Ben via sin manager ordnat så att någon skulle komma från Fort Collins i Colorado för att ta oss till Denver. Det var dock fyra timmars körning för honom till att nå oss, och sen fyra och en halv tillbaka till Denver. Det gjorde att kvällens spelning helt plötsligt hängde i luften för vår del.
Bärgningsbilen släppte av oss vid Macy's Auto Repair i Rock Springs. Det visade sig vara en sån där typisk liten amerikansk håla som Gud uppenbarligen glömt. Våra restaurangalternativ bestod av McDonalds, Burger King och det lokala haket Southwest Grill. Vi valde det sistnämnda och gjorde oss bekväma. Eftersom den närmsta framtiden såg lite dyster ut gjorde jag och Mange det enda hedervärda och började dricka. Det finns gott om lokala bryggerier i de här trakterna så vi testade lite ales med spännande namn som Fat Tire och Easy Street. Tog en slafsig Chili Cheeseburger till det. Utöver vårt sällskap bestod klientelet av alkisar och barnfamiljer som ville äta fint på en lördag. Alla män bar cowboyhatt.
Frågade servitrisen om det var gångavstånd till den gun show vi hade sett skyltar om men det var det förstås inte. Även om det var en rätt miserabel situation så njöt jag ändå lite innerst inne. Man visste ju att det skulle bli en bra historia åtminstone.
Efter fyra timmar begav vi oss tillbaka till garaget och väntade in vår ride. Vi visste att vi inte skulle ha i närheten lika mycket plats i den så alla packade ner det mest nödvändiga i mindre väskor. När vår man anlände slängde vi snabbt in allt i bilen. Det var förvisso en större SUV men i och med att vi nu var åtta pers satt vi minst sagt tätt. Efter ett snabbt stopp på en bensinmack tog Ben över ratten och satte sen plattan i mattan. Det fanns fortfarande en liten chans att vi skulle kunna genomföra spelningen så nu gällde det att haul ass som jänkarna säger. Under tiden höll vi publiken i Denver uppdaterade om vår status via twitteruppdateringar som visades på en skärm på spelstället.
Vi närmade oss Denver och insåg att både LTR och Grieves nog skulle hinna genomföra sina spelningar, om än med lite kortare set. Alla gjorde sig redo och efter att vi stannat precis utanför dörren så sprang alla in med utrustningen och LTR var på scen inom två minuter. Även om publiken var lite svår så kändes det som en framgång att alla fick komma på scen bara.
Ben och Josh gjorde verkligen en fantastisk insats och utan dom hade vi mycket väl fortfarande kunnat ha suttit fast på det där haket i Rock Springs. Utöver att dom är grymt uppstyrda är de bra människor och vi är lyckligt lottade som fått chansen att åka med dom.
Med tanke på dagen vi haft så följde lite festligheter på spelstället innan vi åkte till hotellet. Eftersom vi bara hade en kort körning idag passade vi på att sova ut. När jag väl vaknade vid tolvtiden insåg jag snabbt att området runt hotellet bara bestod av andra hotell, kontorsbyggnader och parkeringsplatser. En annan typ av ödemark med andra ord och Denver överlag har inte gett något särskilt gott intryck. Vi hade förvisso inte mycket tid där men staden kändes utspridd och själlös. Vid halv två samlades vi vid vårt nya fordon och efter lunch på ett persiskt hak började vi resan mot Steamboat Springs, en skidort i bergen.
Resan dit kantades återigen av fantastiska vyer. Mina torra naturbeskrivningar kanske börjar bli lite tröttsamma att läsa men det är verkligen slående vackert på sina ställen.
Har inte hunnit se mig om i Steamboat Springs än men bemötandet från arrangören och faciliteterna på spelstället är de bästa jag varit med om hittills på turnén. Stället heter Ghost Ranch Saloon och har något sorts västerntema med gevär och uppstoppade djur på väggarna. Trots att det är söndag så är det gott om folk och de är bra fulla dessutom. LTR rev precis av en grym spelning och nu hänger vi nere i vårt green room.
Lämnar er med en bild från mitt i ingenstans, Wyoming:
Började vår resa mot Denver vid niotiden på morgonen efter frukost i hotellets diner. Trots att det skulle bli en lång körning så hade jag ändå sett framemot resan men föga kunde jag ana vilket äventyr som väntade oss. Med Mange bakom ratten så gled vi efter några timmars körning in över Wyomings öde slätter. Solen sken och med de snöklädda bergen i bakgrunden så var det en vy så vacker att man tappade andan. När Fleetwood Mac började strömma ur högtalarna så var det nästan för bra för att vara sant och det hela kändes lite overkligt. Det dröjde förstås inte länge innan verkligheten gjorde sig påmind. With a bang, dessutom.
Utan förvarning så small bussen till underifrån och det ljudet följdes av ett repetitivt slamrande som genast väckte alla. Mange styrde av direkt och stannade vid sidan av vägen. Med oroliga ansiktsuttryck tittade vi runt på varandra och gav oss sen ut för att inspektera. Som sig bör i 2009 så hann alla plocka fram sina kameror innan dess och det kan nog bli ett bra klipp av det hela. Grieves, eller Ben som han heter egentligen, la sig under motorn och rullade några sekunder senare ut med fläktremmen i sin hand. Den var fortfarande intakt, men hade hoppat av och vi förstod direkt att vi inte kunde köra vidare. Efter ett par telefonsamtal konstaterades det att vattenpumpen också hade gått sönder till följd av att remmen gick av.
Som tur är har Ben någon sorts försäkring på bussen som inkluderar bärgning så efter några samtal till fick vi besked om att den inom en timme skulle kunna dras till närmsta garage. Det sades dock att att bärgningsbilen bara skulle kunna ta två pers med sig, så i tron om att det fanns en bensinmack 2 miles bort började jag, Matte, Mange, Mårten och Tunji promenera mot den längs sidan av motorvägen. Överallt låg det flaskor fyllda med piss som lastbilschaffisarna kastar ut och det ger ju en ganska god indikation om vilken ödemark vi befann oss i. Efter ungefär 20 minuters promenad stannade en state trooper bredvid oss. Han informerade oss vänligt nog om att det var 50 miles till närmsta mack åt det hållet vi gick. Great. Han berättade dock också att bärgningsbilen nu var framme vid bussen så vi fick helt enkelt vända om. Med tanke på att ingen hade mottagning på sina mobiler så hade vi tur att han stannade.
När vi kom tillbaka till bussen så var den uppkopplad till bärgningsbilen och Ben och Budo, eller Josh som han heter, hade hoppat in med chaffisen. Vi var på väg att börja gå mot bensinmacken (åt rätt håll denna gången) när vi som en skänk från ovan kallades tillbaka till bärgningsbilen. Chaffisen tyckte uppenbarligen så synd om oss att han lät allihop trycka in sig in hans lilla förarhytt. Tight.
Under tiden vi hade varit borta hade det bekräftats att bussen inte skulle gå att fixa idag. Istället hade Ben via sin manager ordnat så att någon skulle komma från Fort Collins i Colorado för att ta oss till Denver. Det var dock fyra timmars körning för honom till att nå oss, och sen fyra och en halv tillbaka till Denver. Det gjorde att kvällens spelning helt plötsligt hängde i luften för vår del.
Bärgningsbilen släppte av oss vid Macy's Auto Repair i Rock Springs. Det visade sig vara en sån där typisk liten amerikansk håla som Gud uppenbarligen glömt. Våra restaurangalternativ bestod av McDonalds, Burger King och det lokala haket Southwest Grill. Vi valde det sistnämnda och gjorde oss bekväma. Eftersom den närmsta framtiden såg lite dyster ut gjorde jag och Mange det enda hedervärda och började dricka. Det finns gott om lokala bryggerier i de här trakterna så vi testade lite ales med spännande namn som Fat Tire och Easy Street. Tog en slafsig Chili Cheeseburger till det. Utöver vårt sällskap bestod klientelet av alkisar och barnfamiljer som ville äta fint på en lördag. Alla män bar cowboyhatt.
Frågade servitrisen om det var gångavstånd till den gun show vi hade sett skyltar om men det var det förstås inte. Även om det var en rätt miserabel situation så njöt jag ändå lite innerst inne. Man visste ju att det skulle bli en bra historia åtminstone.
Efter fyra timmar begav vi oss tillbaka till garaget och väntade in vår ride. Vi visste att vi inte skulle ha i närheten lika mycket plats i den så alla packade ner det mest nödvändiga i mindre väskor. När vår man anlände slängde vi snabbt in allt i bilen. Det var förvisso en större SUV men i och med att vi nu var åtta pers satt vi minst sagt tätt. Efter ett snabbt stopp på en bensinmack tog Ben över ratten och satte sen plattan i mattan. Det fanns fortfarande en liten chans att vi skulle kunna genomföra spelningen så nu gällde det att haul ass som jänkarna säger. Under tiden höll vi publiken i Denver uppdaterade om vår status via twitteruppdateringar som visades på en skärm på spelstället.
Vi närmade oss Denver och insåg att både LTR och Grieves nog skulle hinna genomföra sina spelningar, om än med lite kortare set. Alla gjorde sig redo och efter att vi stannat precis utanför dörren så sprang alla in med utrustningen och LTR var på scen inom två minuter. Även om publiken var lite svår så kändes det som en framgång att alla fick komma på scen bara.
Ben och Josh gjorde verkligen en fantastisk insats och utan dom hade vi mycket väl fortfarande kunnat ha suttit fast på det där haket i Rock Springs. Utöver att dom är grymt uppstyrda är de bra människor och vi är lyckligt lottade som fått chansen att åka med dom.
Med tanke på dagen vi haft så följde lite festligheter på spelstället innan vi åkte till hotellet. Eftersom vi bara hade en kort körning idag passade vi på att sova ut. När jag väl vaknade vid tolvtiden insåg jag snabbt att området runt hotellet bara bestod av andra hotell, kontorsbyggnader och parkeringsplatser. En annan typ av ödemark med andra ord och Denver överlag har inte gett något särskilt gott intryck. Vi hade förvisso inte mycket tid där men staden kändes utspridd och själlös. Vid halv två samlades vi vid vårt nya fordon och efter lunch på ett persiskt hak började vi resan mot Steamboat Springs, en skidort i bergen.
Resan dit kantades återigen av fantastiska vyer. Mina torra naturbeskrivningar kanske börjar bli lite tröttsamma att läsa men det är verkligen slående vackert på sina ställen.
Har inte hunnit se mig om i Steamboat Springs än men bemötandet från arrangören och faciliteterna på spelstället är de bästa jag varit med om hittills på turnén. Stället heter Ghost Ranch Saloon och har något sorts västerntema med gevär och uppstoppade djur på väggarna. Trots att det är söndag så är det gott om folk och de är bra fulla dessutom. LTR rev precis av en grym spelning och nu hänger vi nere i vårt green room.
Lämnar er med en bild från mitt i ingenstans, Wyoming:
fredag 27 november 2009
Latter Day Saints
Det blev ingen tupplur innan men jag satt och slöade på rummet någon timme. Delar rum med Matte (men dock inte säng den här gången) och han slumrade till ett tag men vid tolvtiden gav vi oss ut för att käka lunch. Hittade ett trevligt japanskt ställe precis över gatan där vi fick maten lagad framför oss. Gott blev det. Har överlag ätit väldigt mycket bra mat hittills och undvikit de värsta snabbmatsfällorna.
Gav oss sen ut på jakt efter ett Wal Mart som skulle ligga ett några kvarter bort. Var väl inte världens mest inspirerande promenad, vi passerade mest bil och skrothandlare, men till Wal Mart kom vi. Amerika i all sin prakt. Plockade upp en billig mobil så att alla inblandade i turnén kan nå mig utan att det kostar multum för någon av oss. Lägger upp numret här så fort jag aktiverat den.
Drog till venue för soundcheck och stället får nog sägas vara lite sunkigt, men det lät som att ljudet var okej iaf. Talib Kweli spelar tydligen en halvtimme bort ikväll så vi får se hur mycket folk som dyker upp sen.
Jag, Matte, Grieves och en tjejkompis till honom drog till en restaurang sen. Vi förhörde oss om mormongrejen men tjejen kunde inte ge oss mycket klarhet i det hela och försökte dessutom spela ner antalet mormoner det bor här. Kommer bli besviken om jag lämnar stan utan att få höra exakt vad det är dom tror på egentligen. Min kompis Carly och hennes man som jag ska bo hos i NY är förvisso mormoner så om inte annat kommer jag få veta det då.
Har inte fått något särskilt intryck av stan men den är omgiven av berg och bara det ger ju ett väldigt idylliskt intryck.
Nu blir det lite vila innan spelningen. Imorgon väntar nio timmars körning till Denver, men det är åtminstone efter en natts sömn. Dessutom kör vi på dagen så då kanske man får se lite på vägen dit också.
Gav oss sen ut på jakt efter ett Wal Mart som skulle ligga ett några kvarter bort. Var väl inte världens mest inspirerande promenad, vi passerade mest bil och skrothandlare, men till Wal Mart kom vi. Amerika i all sin prakt. Plockade upp en billig mobil så att alla inblandade i turnén kan nå mig utan att det kostar multum för någon av oss. Lägger upp numret här så fort jag aktiverat den.
Drog till venue för soundcheck och stället får nog sägas vara lite sunkigt, men det lät som att ljudet var okej iaf. Talib Kweli spelar tydligen en halvtimme bort ikväll så vi får se hur mycket folk som dyker upp sen.
Jag, Matte, Grieves och en tjejkompis till honom drog till en restaurang sen. Vi förhörde oss om mormongrejen men tjejen kunde inte ge oss mycket klarhet i det hela och försökte dessutom spela ner antalet mormoner det bor här. Kommer bli besviken om jag lämnar stan utan att få höra exakt vad det är dom tror på egentligen. Min kompis Carly och hennes man som jag ska bo hos i NY är förvisso mormoner så om inte annat kommer jag få veta det då.
Har inte fått något särskilt intryck av stan men den är omgiven av berg och bara det ger ju ett väldigt idylliskt intryck.
Nu blir det lite vila innan spelningen. Imorgon väntar nio timmars körning till Denver, men det är åtminstone efter en natts sömn. Dessutom kör vi på dagen så då kanske man får se lite på vägen dit också.
Berg
Checkade precis in på hotellet i Salt Lake City efter en körning på runt 14 timmar. Tanken var att vi skulle lämna Seattle vid 17-tiden men när vi stannade för att plocka upp Grieves hos hans ex familj så slutade det med att vi blev inbjudna allihop. Det var en massa mat över så jag fick i mig en rejäl tallrik med traditionella thanksgivingrätter och det följdes upp med ett urval på fem, sex olika pajer till efterrätt. För dom var det helt naturligt att släppa in ett gäng främlingar på deras familjesammankomst och det upphör aldrig att förvåna mig hur gästvänliga folk är i det här landet.
När vi väl kom iväg var det både mörkt och regnigt och en bit utanför Seattle så omringades vi av tjock dimma som gjorde att man inte kände sig helt bekväm ett tag. Mårten navigerade dock oss ur den med stil och efter honom tog Grieves över ratten. Rutten gick ner genom en bit av Oregon och sen vidare genom Idaho. Runt fem på morgonen tog jag över och jag är glad att jag var vaken när vi gled in över slätterna i Idaho och såg solen gå upp bakom bergen. Magnifik vy.
Har inte sovit något men är ändå mest sugen på att ge mig ut och utforska SLC lite när vi ändå är här så tidigt. Får bli en tupplur först.
När vi väl kom iväg var det både mörkt och regnigt och en bit utanför Seattle så omringades vi av tjock dimma som gjorde att man inte kände sig helt bekväm ett tag. Mårten navigerade dock oss ur den med stil och efter honom tog Grieves över ratten. Rutten gick ner genom en bit av Oregon och sen vidare genom Idaho. Runt fem på morgonen tog jag över och jag är glad att jag var vaken när vi gled in över slätterna i Idaho och såg solen gå upp bakom bergen. Magnifik vy.
Har inte sovit något men är ändå mest sugen på att ge mig ut och utforska SLC lite när vi ändå är här så tidigt. Får bli en tupplur först.
torsdag 26 november 2009
Happy thanksgiving
Budos föräldrar dukade upp med lite av varje strax efter att vi vaknat idag och det var en trevlig gest. Bra folk, definitivt. De bor i ett område som heter Mount Baker och efter att vi hade smält maten gick jag och Matte en lång promenad runt sjön som ligger här i närheten. Lite grått väder, men det är ett fint område med mycket grönt och det var skönt att röra på sig lite.
Nu laddar vi inför resan till Salt Lake City. Vi räknar med att det kommer ta runt tolv timmar så vi bör vara framme runt fem, sex på morgonen. En allnighter med andra ord. Vi är sju pers i bussen varav sex har körkort så det känns helt okej ändå och det kommer nog inte vara så mycket trafik heller.
SLC är ju mest känt för att vara mormonernas stad så det kan bli en spännande upplevelse.
God bless.
Nu laddar vi inför resan till Salt Lake City. Vi räknar med att det kommer ta runt tolv timmar så vi bör vara framme runt fem, sex på morgonen. En allnighter med andra ord. Vi är sju pers i bussen varav sex har körkort så det känns helt okej ändå och det kommer nog inte vara så mycket trafik heller.
SLC är ju mest känt för att vara mormonernas stad så det kan bli en spännande upplevelse.
God bless.
Ombudsman
Hakade upp med de andra på spelstället i Portland som planerat och det var fint att träffa alla igen. I och med att LTR är förband till Cunnin så är det gott om bekanta ansikten men även några nya i form utav Grieves, Budo och Tunji. Grieves och Budo är en sorts mc / producent duo medan Tunji kör ett kort set på egen hand först av alla.
Hawthorne Theatre är en etablerad venue där hyfsat stora akter spelar regelbundet, men ändå är logen ett kalt rum inte större än en liten toalett. På toaletter finns det ju dessutom oftast en stol, men det såg vi inga tecken av här. Hade nog prioriterats bort i brist på utrymme. Tydligen var det ändå okej i jämförelse med logerna på en del andra ställen de besökt. Sjukt.
Det var bra med folk och alla gjorde bra spelningar. Grieves välkomnade mig från scenen när han dedikerade en låt till Team Sweden och sen pekade på mig och skrek you're part of it now motherfucker! Man tackar! När vi var klara med merchen och hade packat in så körde vi direkt till Seattle där vi skulle övernatta. Grieves och Budo äger en buss som de vänligt nog låter oss och Tunji åka med i på hela turnén. Budos föräldrar bor i Seattle så vi skulle sova hos dom för att spara pengar. Även om det är segt att sitta i bussen ett par timmar mitt i natten så tyckte jag ändå det var rätt skönt att lägga sig och veta att vi inte behöver åka någonstans dagen efter. Hans föräldrar har ett stort hus och även om jag och Matte delade säng så sov jag gott.
Gick upp vid tolvtiden och efter frukost på ett hak i närheten så tog jag, Matte och Mange bussen in mot downtown Seattle för att kolla runt lite. Hade bara två, tre timmar på oss innan vi skulle till venue så vi hann inte se särskilt mycket men det är en vacker stad med mycket vatten runtom. Efter soundcheck käkade vi fantastiskt god mat på en veganrestaurang som kändes lite upscale.
Kommer inte skriva allt för mycket om just spelningarna men det var bra även här och vi träffade ett litet gäng svenskar som åkt ner från Vancouver för att se LTR och det värmer forstås.
Imorgon (torsdag) är det thanksgiving och vi har således ingen spelning. Däremot är det över tolv timmars körning till Salt Lake City där vi har spelning på fredag så tanken är att vi ska ge oss iväg imorgon eftermiddag och köra genom natten. Innan dess ska vi dock bli bjudna på thanksgivingbrunch av Budos föräldrar (som vi sover hos inatt också) och det ska förstås bli trevligt. Hoppas på en rejäl stuffed turkey men det kanske blir lite mer nedtonat i och med att det är så tidigt på dagen. Fint hur som helst.
Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid Matte. No homo.
Hawthorne Theatre är en etablerad venue där hyfsat stora akter spelar regelbundet, men ändå är logen ett kalt rum inte större än en liten toalett. På toaletter finns det ju dessutom oftast en stol, men det såg vi inga tecken av här. Hade nog prioriterats bort i brist på utrymme. Tydligen var det ändå okej i jämförelse med logerna på en del andra ställen de besökt. Sjukt.
Det var bra med folk och alla gjorde bra spelningar. Grieves välkomnade mig från scenen när han dedikerade en låt till Team Sweden och sen pekade på mig och skrek you're part of it now motherfucker! Man tackar! När vi var klara med merchen och hade packat in så körde vi direkt till Seattle där vi skulle övernatta. Grieves och Budo äger en buss som de vänligt nog låter oss och Tunji åka med i på hela turnén. Budos föräldrar bor i Seattle så vi skulle sova hos dom för att spara pengar. Även om det är segt att sitta i bussen ett par timmar mitt i natten så tyckte jag ändå det var rätt skönt att lägga sig och veta att vi inte behöver åka någonstans dagen efter. Hans föräldrar har ett stort hus och även om jag och Matte delade säng så sov jag gott.
Gick upp vid tolvtiden och efter frukost på ett hak i närheten så tog jag, Matte och Mange bussen in mot downtown Seattle för att kolla runt lite. Hade bara två, tre timmar på oss innan vi skulle till venue så vi hann inte se särskilt mycket men det är en vacker stad med mycket vatten runtom. Efter soundcheck käkade vi fantastiskt god mat på en veganrestaurang som kändes lite upscale.
Kommer inte skriva allt för mycket om just spelningarna men det var bra även här och vi träffade ett litet gäng svenskar som åkt ner från Vancouver för att se LTR och det värmer forstås.
Imorgon (torsdag) är det thanksgiving och vi har således ingen spelning. Däremot är det över tolv timmars körning till Salt Lake City där vi har spelning på fredag så tanken är att vi ska ge oss iväg imorgon eftermiddag och köra genom natten. Innan dess ska vi dock bli bjudna på thanksgivingbrunch av Budos föräldrar (som vi sover hos inatt också) och det ska förstås bli trevligt. Hoppas på en rejäl stuffed turkey men det kanske blir lite mer nedtonat i och med att det är så tidigt på dagen. Fint hur som helst.
Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid Matte. No homo.
tisdag 24 november 2009
Rörligt
LTR har satt ihop en del videoklipp från några av de städer de besökt hittills. Om jag dyker upp i framtida klipp återstår att se men ni får hålla till godo med de här så länge:
http://www.youtube.com/watch?v=86rW1QZV6QM&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=MXpb4i0q9gk&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=-IoAnCaqzWQ&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=DTv-FkPvw5w&feature=player_embedded
De har en kamera med sig (obviously) så förhoppningsvis dyker det även upp lite bilder här framöver.
http://www.youtube.com/watch?v=86rW1QZV6QM&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=MXpb4i0q9gk&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=-IoAnCaqzWQ&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=DTv-FkPvw5w&feature=player_embedded
De har en kamera med sig (obviously) så förhoppningsvis dyker det även upp lite bilder här framöver.
Show time
Portland har bjudit på strålande solsken hela dagen och jag har fått ett gott intryck av staden. Tog tåget in mot de mer centrala delarna och strosade runt planlöst ett tag. Hamnade på ett promenadstråk som gick längs Willamette River och det var en vacker vy med bergen i bakgrunden. Hann med ett par ärenden också.
Nu har jag återvänt till hotellet för att hämta mina väskor innan jag beger mig mot Hawthorne Theatre där jag ska möta upp med de andra. De har redan avverkat tio spelningar och det som återstår är:
11-24 – Portland, OR – Hawthorne Theatre
11-25 – Seattle, WA – Nuemos
11-27 – Salt Lake City, UT – Urban Lounge
11-28 – Denver, CO – Larimer Lounge
11-29 – Steamboat Springs, CO – Ghost Ranch Saloon
11-30 – Fort Collins – Aggie Theater
12-01 – Boulder, CO – Fox Theatre
12-02 – Omaha, NE – Waiting Room
12-03 – Minneapolis – First Ave. (w/ Unknown Prophets)
12-04 – Madison – High Noon
12-05 – Chicago, IL – Subterranean
12-06 – Gambier, OH – Kenyon College
12-08 – Rochester, NY – Dub Underground
12-09 – Burlington, VT – Higher Ground
12-10 – Boston, MA – Paradise
12-11 – NYC – Highline Ballroom
Efter den sista spelningen så stannar jag i NY till den sjuttonde. Pepp!
Nu har jag återvänt till hotellet för att hämta mina väskor innan jag beger mig mot Hawthorne Theatre där jag ska möta upp med de andra. De har redan avverkat tio spelningar och det som återstår är:
11-24 – Portland, OR – Hawthorne Theatre
11-25 – Seattle, WA – Nuemos
11-27 – Salt Lake City, UT – Urban Lounge
11-28 – Denver, CO – Larimer Lounge
11-29 – Steamboat Springs, CO – Ghost Ranch Saloon
11-30 – Fort Collins – Aggie Theater
12-01 – Boulder, CO – Fox Theatre
12-02 – Omaha, NE – Waiting Room
12-03 – Minneapolis – First Ave. (w/ Unknown Prophets)
12-04 – Madison – High Noon
12-05 – Chicago, IL – Subterranean
12-06 – Gambier, OH – Kenyon College
12-08 – Rochester, NY – Dub Underground
12-09 – Burlington, VT – Higher Ground
12-10 – Boston, MA – Paradise
12-11 – NYC – Highline Ballroom
Efter den sista spelningen så stannar jag i NY till den sjuttonde. Pepp!
Johan 1 - Vetenskapen 0
Efter nio timmars sömn vaknade jag utvilad imorse och kunde konstatera att min teknik för att justera till den här tidszonen fungerade perfekt. Skönt att ta död på den här myten om jet lag en gång för alla.
Käkade french toast till frukost i hotellrestaurangen och det känns redan skrämmande naturligt att hålla sirap över allt man äter. Sweet var ordet.
Det är en strålande vacker dag i Portland så jag tänkte ta stadståget (det är tydligen gratis) ner till Pioneer Square och se mig om lite innan jag möter upp med de andra i eftermiddag.
Käkade french toast till frukost i hotellrestaurangen och det känns redan skrämmande naturligt att hålla sirap över allt man äter. Sweet var ordet.
Det är en strålande vacker dag i Portland så jag tänkte ta stadståget (det är tydligen gratis) ner till Pioneer Square och se mig om lite innan jag möter upp med de andra i eftermiddag.
måndag 23 november 2009
Rip City
Sportevenemang i USA är förstås extrema jippon och kvällens match var inget undantag. Musik att klappa i takt till under matchens gång, tävlingar av olika slag i varje paus (och pauser är det gott om), psykopatiska maskotar, vidriga snacks och konstanta uppmaningar om att yla DEFENSE varje gång motståndarna har bollen.
Satt i näsblodssektionen och även om det var lite svårt att leva sig in i matchen därifrån så hade jag åtminstone bra överblick. Ungefär en quarter in i matchen började jag känna mig otroligt trött och även om jag nickade till flera gånger under spelets gång imponerades jag av Blazers som till sist vann med 122-98. Gillade framförallt deras center Greg Oden men även spanjoren Rudy Fernandez som var en finlurig lirare.
Nu ska jag försöka sova om det går. Ska bli grymt att möta upp med alla imorgon och äntligen ansluta till turnén.
Satt i näsblodssektionen och även om det var lite svårt att leva sig in i matchen därifrån så hade jag åtminstone bra överblick. Ungefär en quarter in i matchen började jag känna mig otroligt trött och även om jag nickade till flera gånger under spelets gång imponerades jag av Blazers som till sist vann med 122-98. Gillade framförallt deras center Greg Oden men även spanjoren Rudy Fernandez som var en finlurig lirare.
Nu ska jag försöka sova om det går. Ska bli grymt att möta upp med alla imorgon och äntligen ansluta till turnén.
Umlauts
Gick upp runt nio tiden i söndags morse för att lotsa iväg Dead Prez till flygplatsen. Mitt flyg gick inte förrän halv fyra, så efter att vi sagt adjö åt jag frukost i lugn och ro, tog en dusch och satt framför datorn en stund. Äggröran smakade förvisso bättre än den såg ut, men var ändå något utav en besvikelse och drar ner helhetsbetyget på Royal Europa Kaunas lite.
Vid halv tolv mötte jag upp med Alko utanför hotellet. Han hade varit uppe hela natten och var fortfarande full, that's why they call me Alko sa han med ett leende, men trots det (eller kanske just därför) var han utmärkt sällskap. Vi strosade runt lite i Kaunas city och åt sen lunch på ett trevligt ställe i gamla stan. Maten var löjligt billig så jag passade på att ta notan.
Fick sen skjuts av Alkos flickvän till flygplatsen där mitt flyg till Riga väntade. Hade aldrig flugit med Air Baltic innan och när de bad en del passagerare i det halvfulla propellerplanet att sätta sig på andra sidan för att "balansera ut vikten" så anade jag oråd. Vi nådde Riga trots allt där färden efter någon timme gick vidare mot Köpenhamn.
Blev upplockad på Svågertorp av mina käre far och begav oss till Väster där middag och sista förberedelserna inför USA väntade. Utan någon som helst vetenskaplig täckning så bestämde jag mig för att vara vaken hela natten i hopp om att lättare anpassa mig till tidsomställningen. Till min hjälp hade jag Emma som inte bara stod ut med mitt neurotiska beteende natten igenom utan dessutom skjutsade mig till Malmö station. Du är en sann vän och är redan saknad. Tack igen!
06.45 lyfte planet mot Amsterdam där jag efter ett par timmars lay over klev på flighten mot Portland. Med amerikansk crew ombord så var servicekänslan på topp och jag kan varmt rekommendera Delta. Vad ska jag säga, det är helt enkelt viktigt för mig att folk i serviceyrken är trevliga och flygvärdinnorna här bjöd till och med på humoristiska announcements i stil med:
If you are not going to Portland, Oregon today, it would be a good idea to get off the plane now eller min favorit; We would like to remind you that this is a non smoking flight. We must therefore ask you to refrain from smoking for the rest of your life, or at least until we reach our destination.
Trots att jag hade två säten för mig själv lyckades jag inte somna men det kändes ändå som att de tio timmarna på planet flög förbi. Pun intended. Med undantag kanske för de 90 minuter jag spenderade med att försöka hänga med i Will Ferrell filmen som visades. Awful.
Att flyga in över Oregon var en vacker syn och väl framme på Portland International gick allt hur smidigt som helst. Fick till och med ett "toosen tak" av tulltjänstemannen när han konstaterade att jag var svensk. Min väska låg redan på rullbandet när jag kom ut i terminalen och sen behövde jag bara be informationsdisken ringa hotellet som direkt skickade ut en bil för att hämta upp mig.
Crowne Plaza kan varmt rekommenderas och då har jag inte ens kollat in gymmet och poolen än. Kom fram vid 13 tiden och har inte hunnit med så mycket hittills i Portland. Promenerade bort till Lloyd Mall som var ett typiskt amerikanskt köpcentrum och kvarteret i övrigt består mest av andra hotell och snabbmatskedjor. Ska försöka kolla in lite andra delar av stan senare ikväll och imorgon bitti innan jag hakar upp med turnesällskapet imorgon eftermiddag.
Nu ska jag kila bort till Rose Garden och ta in Trailblazers mot Bulls. Basket alltså, för er som inte är så sportsligt bevandrade.
Love you all.
Vid halv tolv mötte jag upp med Alko utanför hotellet. Han hade varit uppe hela natten och var fortfarande full, that's why they call me Alko sa han med ett leende, men trots det (eller kanske just därför) var han utmärkt sällskap. Vi strosade runt lite i Kaunas city och åt sen lunch på ett trevligt ställe i gamla stan. Maten var löjligt billig så jag passade på att ta notan.
Fick sen skjuts av Alkos flickvän till flygplatsen där mitt flyg till Riga väntade. Hade aldrig flugit med Air Baltic innan och när de bad en del passagerare i det halvfulla propellerplanet att sätta sig på andra sidan för att "balansera ut vikten" så anade jag oråd. Vi nådde Riga trots allt där färden efter någon timme gick vidare mot Köpenhamn.
Blev upplockad på Svågertorp av mina käre far och begav oss till Väster där middag och sista förberedelserna inför USA väntade. Utan någon som helst vetenskaplig täckning så bestämde jag mig för att vara vaken hela natten i hopp om att lättare anpassa mig till tidsomställningen. Till min hjälp hade jag Emma som inte bara stod ut med mitt neurotiska beteende natten igenom utan dessutom skjutsade mig till Malmö station. Du är en sann vän och är redan saknad. Tack igen!
06.45 lyfte planet mot Amsterdam där jag efter ett par timmars lay over klev på flighten mot Portland. Med amerikansk crew ombord så var servicekänslan på topp och jag kan varmt rekommendera Delta. Vad ska jag säga, det är helt enkelt viktigt för mig att folk i serviceyrken är trevliga och flygvärdinnorna här bjöd till och med på humoristiska announcements i stil med:
If you are not going to Portland, Oregon today, it would be a good idea to get off the plane now eller min favorit; We would like to remind you that this is a non smoking flight. We must therefore ask you to refrain from smoking for the rest of your life, or at least until we reach our destination.
Trots att jag hade två säten för mig själv lyckades jag inte somna men det kändes ändå som att de tio timmarna på planet flög förbi. Pun intended. Med undantag kanske för de 90 minuter jag spenderade med att försöka hänga med i Will Ferrell filmen som visades. Awful.
Att flyga in över Oregon var en vacker syn och väl framme på Portland International gick allt hur smidigt som helst. Fick till och med ett "toosen tak" av tulltjänstemannen när han konstaterade att jag var svensk. Min väska låg redan på rullbandet när jag kom ut i terminalen och sen behövde jag bara be informationsdisken ringa hotellet som direkt skickade ut en bil för att hämta upp mig.
Crowne Plaza kan varmt rekommenderas och då har jag inte ens kollat in gymmet och poolen än. Kom fram vid 13 tiden och har inte hunnit med så mycket hittills i Portland. Promenerade bort till Lloyd Mall som var ett typiskt amerikanskt köpcentrum och kvarteret i övrigt består mest av andra hotell och snabbmatskedjor. Ska försöka kolla in lite andra delar av stan senare ikväll och imorgon bitti innan jag hakar upp med turnesällskapet imorgon eftermiddag.
Nu ska jag kila bort till Rose Garden och ta in Trailblazers mot Bulls. Basket alltså, för er som inte är så sportsligt bevandrade.
Love you all.
lördag 21 november 2009
Kaunas, riktigt på riktigt
Mina farhågor inför middagen visade sig vara obefogade då vi hamnade på en trevlig indisk restaurang som hade allt veganerna behövde. Intrycket av Litauen har förbättrats avsevärt tack vare Darius som tagit hand om oss under dagen. Inte bara är han uppstyrd, han är även full av kunskap och utan att tvinga fram det har han skolat oss i allt från lokala matvanor till den politiska situationen i landet. Hans dröm är att efter avslutade studier hitta en god kvinna, köpa en bit land att bygga hus på och sen starta upp en friskola. Sällan man hör det från en tjugofyraåring i Sverige.
Det var spännande att se spelningen ikväll. Det är sällan utländska artister turnerar här och det går inte att ta miste på hur stort folket här tycker det är att ha en amerikansk hiphopgrupp på besök. När de körde Hip Hop trodde jag stället skulle välta, och inte bara för att lokalen var ett uppenbart svartbygge. Det är väldigt real helt enkelt.
Under halva spelningen fick jag dras med någon bekant till arrangören som pratade öronen av mig. Det är förvisso trevligt att folk verkligen anstränger sig för att man ska känna sig välkommen, men när jag berättade om hur lite jag sovit de senaste dygnen och han replikerar med maybe some cocaine will help utan att röra en min så kände jag att vi nog inte riktigt var på samma våglängd.
Nu ska jag sova. Mitt flyg går inte förrän vid fyratiden imorgon så jag har blivit lovad en rundtur i stan av min man Alko Alkoko som bokade spelningen och det ser jag jag framemot.
Det var spännande att se spelningen ikväll. Det är sällan utländska artister turnerar här och det går inte att ta miste på hur stort folket här tycker det är att ha en amerikansk hiphopgrupp på besök. När de körde Hip Hop trodde jag stället skulle välta, och inte bara för att lokalen var ett uppenbart svartbygge. Det är väldigt real helt enkelt.
Under halva spelningen fick jag dras med någon bekant till arrangören som pratade öronen av mig. Det är förvisso trevligt att folk verkligen anstränger sig för att man ska känna sig välkommen, men när jag berättade om hur lite jag sovit de senaste dygnen och han replikerar med maybe some cocaine will help utan att röra en min så kände jag att vi nog inte riktigt var på samma våglängd.
Nu ska jag sova. Mitt flyg går inte förrän vid fyratiden imorgon så jag har blivit lovad en rundtur i stan av min man Alko Alkoko som bokade spelningen och det ser jag jag framemot.
Revolutionary Balt Gangsta
Anlände till Litauen för ett par timmar sen och det går inte att komma ifrån att ångesten vilar tungt över det här landet. Grått, slitet och allmänt deprimerande. Trots det och faktumet att jag inte sovit på 30 timmar så är jag ändå peppad på upplevelsen.
Standarden sattes direkt när vi blev upphämtade i en risig minibuss av modell åttiotal och snabbt kunde konstatera att det inte fanns några bälten. We in the hood now summerade Stic det hela med.
Med tre veganer i sällskapet fruktar jag att vårt kommande restaurangbesök kommer bli en pärs men hotellet håller god standard åtminstone. Är i valet och kvalet mellan sömn och att utforska staden just nu men det lutar åt en tupplur innan middagen.
Det kommer för övrigt inte ges möjlighet att åka trådbuss.
Standarden sattes direkt när vi blev upphämtade i en risig minibuss av modell åttiotal och snabbt kunde konstatera att det inte fanns några bälten. We in the hood now summerade Stic det hela med.
Med tre veganer i sällskapet fruktar jag att vårt kommande restaurangbesök kommer bli en pärs men hotellet håller god standard åtminstone. Är i valet och kvalet mellan sömn och att utforska staden just nu men det lutar åt en tupplur innan middagen.
Det kommer för övrigt inte ges möjlighet att åka trådbuss.
fredag 20 november 2009
Vandraren
Stötte på Håkan Hemlin från Nordman i hissen för några timmar sen. Måste säga att han såg lite sliten ut, men det gjorde förmodligen jag också. Inga konstigheter där.
Kom tillbaka till hotellet för en stund sedan och 05.00 bär det av mot Landvetter. Kvällens spelning gick bra, även om jag missade Mohammed Ali (precis som jag gjorde i Sthlm) för att DP ville hänga kvar på hotellet så länge som möjligt.
Blir till att hålla sig vaken tills vi är framme i Litauen.
Easy.
Kom tillbaka till hotellet för en stund sedan och 05.00 bär det av mot Landvetter. Kvällens spelning gick bra, även om jag missade Mohammed Ali (precis som jag gjorde i Sthlm) för att DP ville hänga kvar på hotellet så länge som möjligt.
Blir till att hålla sig vaken tills vi är framme i Litauen.
Easy.
torsdag 19 november 2009
GBG vs Sthlm
Efter två dagar i Stockholm befinner jag mig nu i Göteborg, i mitt rum på Gothia Towers närmare bestämt. Påbörjade min resa hit 06.30 imorse och om åtta timmar bär det av mot Kaunas i Litauen via både Köpenhamn och Vilnius.
Gårkvällen spenderades hos familjen Bredberg Price, även om unge herr Price lyste med sin frånvaro och ersattes med den något äldre herr Esaiasson. Maja lagade fantastiskt god mat som avnjöts med ett par glas rött och ett avsnitt av Mammas pojkar. En perfekt TV dinner med andra ord, även om Maja och Filip hyste viss skepsis till valet av underhållning.
Trots en snittålder på 26 poserade vi sen gladeligen framför en webcam för att föreviga kvällen:
Tack Maja och Filip, samt Malcolm för att jag fick låna ditt pojkrum.
Gårkvällen spenderades hos familjen Bredberg Price, även om unge herr Price lyste med sin frånvaro och ersattes med den något äldre herr Esaiasson. Maja lagade fantastiskt god mat som avnjöts med ett par glas rött och ett avsnitt av Mammas pojkar. En perfekt TV dinner med andra ord, även om Maja och Filip hyste viss skepsis till valet av underhållning.
Trots en snittålder på 26 poserade vi sen gladeligen framför en webcam för att föreviga kvällen:
Tack Maja och Filip, samt Malcolm för att jag fick låna ditt pojkrum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)