Budo hann tyvärr fly platsen innan den här bilden togs så jag slänger in en på oss två från en av spelningarna i Colorado också:
lördag 19 december 2009
Strange Journey Tour 2009 gänget
Budo hann tyvärr fly platsen innan den här bilden togs så jag slänger in en på oss två från en av spelningarna i Colorado också:
This guy!
Då var man hemma igen. Resan från Newark gick relativt smidigt, även om jag fick dras med en pratglad (och full) finne på flyget över Atlanten och en fem timmars layover i Amsterdam. Att mötas av snöoväder var väl inte vad man hoppats på heller men det är skönt att vara tillbaka hur som.
De senaste dagarna i NY har varit fantastiska och istället för att gå igenom varje dag listar jag helt enkelt några utav höjdpunkterna:
- Att hänga med Carly och Josh. Fantastiska människor.
- Rangers mot Trashers i Madison Square Garden. Definitivt min bästa sportupplevelse hittills i staterna. Inga jippon under match och en dedikerad publik som började häckla bortalaget redan under nationalsången.
- Satt i publiken till The Colbert Report som går på Comedy Channel tillsammans med Carly, Josh och en vän till dom. Alicia Keys framträdde och vi satt längst fram, precis framför hennes mamma och tre kusiner. Förutom att det var fantastiskt att se henne uppträda från ungefär fem meters avstånd så fick vi dessutom ögonkontakt när hon gick av och när hon gick förbi la hon en hand på min axel. Kände mig genast nyfödd.
Hade kunnat skriva en oändlig lista på höjdpunkter från NY och resan som helhet. Överlag har det varit fantastiskt och det bästa av allt är förstås alla människor jag haft runt mig. Tack vänner!
Avslutar med en bild på mig och Carly från kön till The Colbert Report. Josh apar sig i bakgrunden.
De senaste dagarna i NY har varit fantastiska och istället för att gå igenom varje dag listar jag helt enkelt några utav höjdpunkterna:
- Att hänga med Carly och Josh. Fantastiska människor.
- Rangers mot Trashers i Madison Square Garden. Definitivt min bästa sportupplevelse hittills i staterna. Inga jippon under match och en dedikerad publik som började häckla bortalaget redan under nationalsången.
- Satt i publiken till The Colbert Report som går på Comedy Channel tillsammans med Carly, Josh och en vän till dom. Alicia Keys framträdde och vi satt längst fram, precis framför hennes mamma och tre kusiner. Förutom att det var fantastiskt att se henne uppträda från ungefär fem meters avstånd så fick vi dessutom ögonkontakt när hon gick av och när hon gick förbi la hon en hand på min axel. Kände mig genast nyfödd.
Hade kunnat skriva en oändlig lista på höjdpunkter från NY och resan som helhet. Överlag har det varit fantastiskt och det bästa av allt är förstås alla människor jag haft runt mig. Tack vänner!
Avslutar med en bild på mig och Carly från kön till The Colbert Report. Josh apar sig i bakgrunden.
onsdag 16 december 2009
Inwood
Vägen från Boston till NY tog oss bland annat igenom staten New Hampshire, som har det slående mottot live free or die. Kort och koncist. Vi rullade in i NY runt fyratiden och det är så klart en mäktig syn. Trafiken var som väntat kaotisk och stundtals kröp vi fram, men så småningom kom vi fram till Bens lägenhet i Crown Heights, Brooklyn. Visade sig att han hade en riktigt trevlig lägenhet med studio i källaren och eftersom det var en sen spelning installerade vi oss där ett tag. Hade nästan sex timmar tills vi behövde vara på spelstället så vi gick till en restaurang i närheten och sen vidare till en bar. Spelade skee ball samt Big Buck Hunter (ett fantastiskt arkadspel där man skjuter oskyldiga djur) men fick stryk i båda av Ben.
Vid halv elva tiden packade vi in all packning i en taxi och åkte till spelstället - Highline Ballroom. Dashboard Confessional hade spelat innan så vi hade kort tid på oss att få allt i ordning men det löste sig som alltid. Är dock fortfarande osäker på om produktionsansvarig på stället var en man eller kvinna. Det var verkligen ingen av oss som kunde avgöra.
Ett tag efter öppning kom Snake, som var på semester i NY med Aija, förbi en stund. För er som inte är bekanta med Snake så heter han egentligen Martin och är en kollega på Bad Taste. Samt vän då. Trevligt med ett ansikte hemifrån hur som. En stund senare kom även min kompis Carly, som jag lärde känna när jag bodde i Orlando 2004, och hennes man Josh förbi. Trots att jag inte träffat henne sen 2004 hade de erbjudit husrum åt mig (samt Mange) och det var fint att träffa henne igen. Stod och kollade på showen med dom och konstaterade att det som sägs om New York publiken är sant. LTR fick bra respons och de var förstås fans av Cunnin, men det var ändå rätt stelt. När Cunnin gjorde ett av sina extranummer som LTR är med på slöt alla i turnésällskapet upp på scen, inklusive undertecknad. Höll mig mest i bakgrunden men tycker ändå jag gjorde en solid insats och kan inte tänka mig annat än att det var uppskattat i publiken.
Efter spelningen bestämdes det att alla skulle ses för lunch nästa dag, så jag och Mange sa hej då lite kort och hoppade in i en taxi. Carly och Josh bor på 208 och Broadway, ungefär så högt upp norr man kan komma på Manhattan. De var fortfarande vakna när vi kom hem och hade förberett ett rum till oss med en luftmadrass att dela på. Innan vi la oss bjöd dock Josh oss på nattmat i form av pannkakor med jordnötssmör och chokladbitar. Man får ju ta seden dit man kommer och det var inte alls så dumt som det låter.
Vid halv elva tiden packade vi in all packning i en taxi och åkte till spelstället - Highline Ballroom. Dashboard Confessional hade spelat innan så vi hade kort tid på oss att få allt i ordning men det löste sig som alltid. Är dock fortfarande osäker på om produktionsansvarig på stället var en man eller kvinna. Det var verkligen ingen av oss som kunde avgöra.
Ett tag efter öppning kom Snake, som var på semester i NY med Aija, förbi en stund. För er som inte är bekanta med Snake så heter han egentligen Martin och är en kollega på Bad Taste. Samt vän då. Trevligt med ett ansikte hemifrån hur som. En stund senare kom även min kompis Carly, som jag lärde känna när jag bodde i Orlando 2004, och hennes man Josh förbi. Trots att jag inte träffat henne sen 2004 hade de erbjudit husrum åt mig (samt Mange) och det var fint att träffa henne igen. Stod och kollade på showen med dom och konstaterade att det som sägs om New York publiken är sant. LTR fick bra respons och de var förstås fans av Cunnin, men det var ändå rätt stelt. När Cunnin gjorde ett av sina extranummer som LTR är med på slöt alla i turnésällskapet upp på scen, inklusive undertecknad. Höll mig mest i bakgrunden men tycker ändå jag gjorde en solid insats och kan inte tänka mig annat än att det var uppskattat i publiken.
Efter spelningen bestämdes det att alla skulle ses för lunch nästa dag, så jag och Mange sa hej då lite kort och hoppade in i en taxi. Carly och Josh bor på 208 och Broadway, ungefär så högt upp norr man kan komma på Manhattan. De var fortfarande vakna när vi kom hem och hade förberett ett rum till oss med en luftmadrass att dela på. Innan vi la oss bjöd dock Josh oss på nattmat i form av pannkakor med jordnötssmör och chokladbitar. Man får ju ta seden dit man kommer och det var inte alls så dumt som det låter.
tisdag 15 december 2009
Fuck anywhere but Boston!
Har varit i New York sen i fredags men tänkte beta av något kort om Boston innan jag ger mig in på alla äventyr här.
Resan från Burlington var betydligt enklare än resan dit och efter ungefär fyra timmar var vi framme på spelstället i Boston. Lastade in allt och hängde sen med Josh på middag med ett par av av hans tjejkompisar från college på ett ställe i närheten. Drog oss tillbaka strax innan dörrarna öppnade och resten av kvällen var relativt ospektakulär för egen del. Hängde en del vid merchen och styrde upp ett par intervjuer åt LTR, bland annat med en frilansare som visade sig vara en stor Danko fan.
Innan vi åkte vidare mot NY morgonen efter så blev vi bjudna på frukost hos en av tjejerna som var med på middagen. Klassisk amerikansk gästvänlighet. Gick upp på taket till huset hon bodde i och fick en ganska bra vy av Boston. Verkade vara en trevlig stad även om det var fruktansvärt kallt och blåsigt tiden vi var där.
Det tog ungefär en dag utan att jag lagt upp ett inlägg innan min mamma mailade och uttryckte sin besvikelse över min bristande produktivitet. Det har ju helt tagit slut hette det. Utlovar ett par uppdateringar från NY inom kort.
Resan från Burlington var betydligt enklare än resan dit och efter ungefär fyra timmar var vi framme på spelstället i Boston. Lastade in allt och hängde sen med Josh på middag med ett par av av hans tjejkompisar från college på ett ställe i närheten. Drog oss tillbaka strax innan dörrarna öppnade och resten av kvällen var relativt ospektakulär för egen del. Hängde en del vid merchen och styrde upp ett par intervjuer åt LTR, bland annat med en frilansare som visade sig vara en stor Danko fan.
Innan vi åkte vidare mot NY morgonen efter så blev vi bjudna på frukost hos en av tjejerna som var med på middagen. Klassisk amerikansk gästvänlighet. Gick upp på taket till huset hon bodde i och fick en ganska bra vy av Boston. Verkade vara en trevlig stad även om det var fruktansvärt kallt och blåsigt tiden vi var där.
Det tog ungefär en dag utan att jag lagt upp ett inlägg innan min mamma mailade och uttryckte sin besvikelse över min bristande produktivitet. Det har ju helt tagit slut hette det. Utlovar ett par uppdateringar från NY inom kort.
Co
LTR har lagt upp ännu ett klipp, denna gången från Steamboat Springs, Colorado:
http://www.youtube.com/watch?v=iIQUnYYO9yM&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=iIQUnYYO9yM&feature=player_embedded
lördag 12 december 2009
Villovägar
Om någon bad för oss inför körningen till Burlington så kan jag meddela direkt att det inte hjälpte. Eller det beror väl på hur man ser på det, vi överlevde förvisso men det blev något utav en prövning. Utan att gå in på det i allt för stor detalj så kan jag berätta att stora delar av resan gick igenom isolerade skogsområden med hala vägar, att gpsen för en gångs skull inte var vår bästa vän och att vi fick ta en liten färja över en sjö för att kunna nå fram. Tog allt som allt uppemot elva timmar i slutändan.
Väl framme på spelstället (Higher Ground) i Burlington kunde vi snabbt konstatera att det nog var den bästa venuen på turnén. Trevlig lokal som var snyggt inredd med gamla konsertaffischer som gjorts om till tavlor och ordentlig backstage med vars ett rum till de olika akterna. För ovanlighetens skull bjöds det på mat och dessutom efterrätt i form av Ben & Jerrys glass.
Såg en lista av spelningar från hösten 2000 och noterade att 50 Cent hade varit där som förband till Mos Def.
Det var nästan slutsålt och i publiken fanns bland annat ett gäng som rest från Kanada för att se LTR, så det var en lyckad kväll som helhet. Bodde bara ett par kvarter ifrån venue så jag hann inte se något av Burlington som stad direkt men så är det ju.
Väl framme på spelstället (Higher Ground) i Burlington kunde vi snabbt konstatera att det nog var den bästa venuen på turnén. Trevlig lokal som var snyggt inredd med gamla konsertaffischer som gjorts om till tavlor och ordentlig backstage med vars ett rum till de olika akterna. För ovanlighetens skull bjöds det på mat och dessutom efterrätt i form av Ben & Jerrys glass.
Såg en lista av spelningar från hösten 2000 och noterade att 50 Cent hade varit där som förband till Mos Def.
Det var nästan slutsålt och i publiken fanns bland annat ett gäng som rest från Kanada för att se LTR, så det var en lyckad kväll som helhet. Bodde bara ett par kvarter ifrån venue så jag hann inte se något av Burlington som stad direkt men så är det ju.
torsdag 10 december 2009
Lost Highway
Nu kan jag äntligen presentera vår egen version av Lost Highway:
http://www.youtube.com/watch?v=yexPMSFE9RQ&feature=player_embedded
Filmad av mig, klippt och textad av Mårten. Baserad på en sann historia.
http://www.youtube.com/watch?v=yexPMSFE9RQ&feature=player_embedded
Filmad av mig, klippt och textad av Mårten. Baserad på en sann historia.
tisdag 8 december 2009
Echo, echo
Medan de andra sov ut så gick jag, Matte och Mange upp strax innan tio och gav oss sen iväg mot Niagarafallen. Det var bara en halvtimmes körning från Buffalo och väl där så insåg vi glädjande nog att det var allt annat en högsäsong, så det kändes inte så extremt turistigt som det nog annars hade kunnat göra. Vi höll oss bara på den amerikanska sidan och jag har hört att den kanadensiska är bättre, men det var hur som mäktigt att se fallen och nu har man bockat av det från listan.
Körde sen tillbaka till Buffalo och plockade upp de andra för vidare resa mot Rochester. Tanken var att vi skulle byta olja på bussen innan vi checkade in på hotellet, men det slutade i totalt fiasko efter att vi stannat på fyra olika ställen och ändå inte fått någon hjälp. På ett ställe blev vi så frustrerade att Josh till sist gav dom fingret. När vi började rulla iväg och en av de anställda kom springande mot oss trodde vi det var trubbel på gång, men han lyckades istället övertyga oss om att det skulle gå att ordna. En kvart senare visade sig att det absolut inte fanns någon möjlighet att lösa och han hade bara lurat tillbaka oss för att hämnas. Han stod och pekade på sitt leende när vi sen körde iväg. Antar att vi förtjänade det.
Hotellet visade sig vara trevligt, men spelstället var ett riktigt dump och Rochester som helhet känns nedgånget. Var en del riktigt trasiga människor på spelningen och trots låga förväntningar så fick LTR fantastisk respons, så något fick vi ut av det hela. Frågade ett par tjejer om de kunde nämna något positivt om Rochester för att balansera ut den negativa bilden vi fått och efter viss eftertanke nämnde de good weed och garbage plates. Det sistnämnda är tydligen deras kulinariska specialitet; en tallrik med everything on it. It's basically a heart attack on a plate. Spännande. De flesta i publiken såg ut att leva på en stadig diet av droger och dålig mat, så tjejerna verkade veta vad de pratade om i alla fall. De var också så peppade på min svenskhet att jag för andra gången på turnén fick posera på bild enbart därför.
Det började snöa under kvällen och ryktet säger att det kommer göra det hela vägen till Burlington, Vermont imorgon. Rejält dessutom. Vi har en tid för oljebyte bokad 8.00 och efter det är tanken att vi sakta men säkert ska köra mot Burlington. Kan nog ta sin tid om väderrapporten är att lita på.
Be för oss.
Körde sen tillbaka till Buffalo och plockade upp de andra för vidare resa mot Rochester. Tanken var att vi skulle byta olja på bussen innan vi checkade in på hotellet, men det slutade i totalt fiasko efter att vi stannat på fyra olika ställen och ändå inte fått någon hjälp. På ett ställe blev vi så frustrerade att Josh till sist gav dom fingret. När vi började rulla iväg och en av de anställda kom springande mot oss trodde vi det var trubbel på gång, men han lyckades istället övertyga oss om att det skulle gå att ordna. En kvart senare visade sig att det absolut inte fanns någon möjlighet att lösa och han hade bara lurat tillbaka oss för att hämnas. Han stod och pekade på sitt leende när vi sen körde iväg. Antar att vi förtjänade det.
Hotellet visade sig vara trevligt, men spelstället var ett riktigt dump och Rochester som helhet känns nedgånget. Var en del riktigt trasiga människor på spelningen och trots låga förväntningar så fick LTR fantastisk respons, så något fick vi ut av det hela. Frågade ett par tjejer om de kunde nämna något positivt om Rochester för att balansera ut den negativa bilden vi fått och efter viss eftertanke nämnde de good weed och garbage plates. Det sistnämnda är tydligen deras kulinariska specialitet; en tallrik med everything on it. It's basically a heart attack on a plate. Spännande. De flesta i publiken såg ut att leva på en stadig diet av droger och dålig mat, så tjejerna verkade veta vad de pratade om i alla fall. De var också så peppade på min svenskhet att jag för andra gången på turnén fick posera på bild enbart därför.
Det började snöa under kvällen och ryktet säger att det kommer göra det hela vägen till Burlington, Vermont imorgon. Rejält dessutom. Vi har en tid för oljebyte bokad 8.00 och efter det är tanken att vi sakta men säkert ska köra mot Burlington. Kan nog ta sin tid om väderrapporten är att lita på.
Be för oss.
måndag 7 december 2009
Kyckling, chicken
Från Chicago gick färden vidare mot Gambier, Ohio för en spelning på Kenyon College. Ohio som landskap var inte särskilt spännande, det var väldigt platt helt enkelt och mycket mer än så finns det inte att säga. Under hela resans gång satt Damien Jurado låten med statens namn fast i mitt huvud, vad det nu ska betyda.
She belongs to her mother and the state of Ohio, I wish she belonged to me.
Gambier är en liten, liten by som är uppbyggd runt universitet där. När vi kom fram till campus visade det sig att lokalen spelningen skulle hållas i både var liten och saknade scen. Dessutom var det inte en själ där när vi kom dit. Vi noterade dock att skolans matsal låg precis bredvid och eftersom vi insåg att det nog inte fanns några restauranger i närheten bestämde vi oss för att gå in. Trots att vi troligtvis stack ut lite från mängden så verkade ingen bry sig nämnvärt om vår närvaro och några matkort var det inte tal om att visa upp, så vi tog helt enkelt för oss. Man kunde välja på allt mellan mackor (som gjordes åt en, Subway style) till varmrätter av olika slag och dessutom fanns både pajer och en glassmaskin tillgänglig om man var sugen på efterrätt.
Vi plockade på oss och satte oss sen ner i deras dining hall, som såg ut som något ur en Harry Potter film. Jag har iofs aldrig sett en Harry Potter film, men någon annan i sällskapet beskrev det så. En alltigenom absurd (men fantastisk) upplevelse.
Det dröjde inte länge innan de enda två svenska studenterna i stan hade hittat oss och genom dom fick vi bland annat berättat för oss att Kenyon är rankat som nummer 23 av alla colleges i USA. Med andra ord kostar det multum att gå där.
Trots spelställets (eller gillestugan som vi kallade det) brister så blev det trots allt en rätt bra spelning. Vårt hotell låg några kilometer bort i Mount Vernon och trots förhoppningar om något galet frat party (a la amerikanska collegefilm) så drog vi dit efter spelningen för mindre efterfest.
Idag har vi inte haft någon spelning så vi sov ut till tolvtiden innan vi begav oss. Morgondagens spelning är i Rochester, så vi bestämde oss för att sova i Buffalo, en lite större stad ungefär en timme bort. Deras kulinariska specialitet är kycklingvingar (aka Buffalo Wings) så jag, Matte, Ben och Josh drog till Anchor Bar, som påstår sig vara home of the original Buffalo chicken wings, för en smak av Amerika. Greasy, men gott.
Eftersom vi har en väldigt kort körning imorgon tänkte vi kolla in Niagarafallen innan vi kör mot Rochester.
She belongs to her mother and the state of Ohio, I wish she belonged to me.
Gambier är en liten, liten by som är uppbyggd runt universitet där. När vi kom fram till campus visade det sig att lokalen spelningen skulle hållas i både var liten och saknade scen. Dessutom var det inte en själ där när vi kom dit. Vi noterade dock att skolans matsal låg precis bredvid och eftersom vi insåg att det nog inte fanns några restauranger i närheten bestämde vi oss för att gå in. Trots att vi troligtvis stack ut lite från mängden så verkade ingen bry sig nämnvärt om vår närvaro och några matkort var det inte tal om att visa upp, så vi tog helt enkelt för oss. Man kunde välja på allt mellan mackor (som gjordes åt en, Subway style) till varmrätter av olika slag och dessutom fanns både pajer och en glassmaskin tillgänglig om man var sugen på efterrätt.
Vi plockade på oss och satte oss sen ner i deras dining hall, som såg ut som något ur en Harry Potter film. Jag har iofs aldrig sett en Harry Potter film, men någon annan i sällskapet beskrev det så. En alltigenom absurd (men fantastisk) upplevelse.
Det dröjde inte länge innan de enda två svenska studenterna i stan hade hittat oss och genom dom fick vi bland annat berättat för oss att Kenyon är rankat som nummer 23 av alla colleges i USA. Med andra ord kostar det multum att gå där.
Trots spelställets (eller gillestugan som vi kallade det) brister så blev det trots allt en rätt bra spelning. Vårt hotell låg några kilometer bort i Mount Vernon och trots förhoppningar om något galet frat party (a la amerikanska collegefilm) så drog vi dit efter spelningen för mindre efterfest.
Idag har vi inte haft någon spelning så vi sov ut till tolvtiden innan vi begav oss. Morgondagens spelning är i Rochester, så vi bestämde oss för att sova i Buffalo, en lite större stad ungefär en timme bort. Deras kulinariska specialitet är kycklingvingar (aka Buffalo Wings) så jag, Matte, Ben och Josh drog till Anchor Bar, som påstår sig vara home of the original Buffalo chicken wings, för en smak av Amerika. Greasy, men gott.
Eftersom vi har en väldigt kort körning imorgon tänkte vi kolla in Niagarafallen innan vi kör mot Rochester.
Rena rama
Direkt efter att vi hade checkat in på hotellet i Chicago hoppade jag och Matte in i en taxi mot United Center där Bulls spelar sina hemmamatcher. Definitivt en mäktigare arena än Rose Garden i Portland och även om denna matchen också kantades av absurda tävlingar och jippon i alla pauser så märktes det ändå att det finns en mer anrik sporthistoria i Chicago. Årets upplaga av Bulls lever dock inte upp till dess föregångare och för andra gången på två veckor fick jag se dom få ordentligt med stryk. Raptors dominerade matchen igenom och det var nästan tal om förnedring. Joakim Noah fick dessutom matchstraff.
Begav oss sen till spelstället och hann dit strax innan dörrarna öppnade. Ännu en bra spelning och som alltid var det ett par svenskar i huset.
Efter spelningen körde vi till en korvkiosk för att testa på de här varmkorvarna Ben snackat upp. Ingen av oss var riktigt upplagd för en tävling, men goda var dom. Det var rätt livfullt i området runt kiosken, till den milda grad att de hade någon sorts polis stationerad utanför, så jag är mest tacksam att vi tog oss därifrån med livhanken i behåll.
Hotellet vi bodde på var fyrstjärnigt och trettiotre våningar högt. Till min stora besvikelse hamnade vi bara på åttonde våningen dock. Mårten tyckte det tydde på viss småstadsmentalitet hos mig för att jag blev imponerad av husets höjd men det står jag för. Han kommer förövrigt från Västerås, denna sofistikerade metropol i Västmanland.
Önskar att vi hade haft lite tid på oss att utforska Chicago, men vi hade sju timmars körning framför oss dagen efter så vi hann inte se så mycket.
Begav oss sen till spelstället och hann dit strax innan dörrarna öppnade. Ännu en bra spelning och som alltid var det ett par svenskar i huset.
Efter spelningen körde vi till en korvkiosk för att testa på de här varmkorvarna Ben snackat upp. Ingen av oss var riktigt upplagd för en tävling, men goda var dom. Det var rätt livfullt i området runt kiosken, till den milda grad att de hade någon sorts polis stationerad utanför, så jag är mest tacksam att vi tog oss därifrån med livhanken i behåll.
Hotellet vi bodde på var fyrstjärnigt och trettiotre våningar högt. Till min stora besvikelse hamnade vi bara på åttonde våningen dock. Mårten tyckte det tydde på viss småstadsmentalitet hos mig för att jag blev imponerad av husets höjd men det står jag för. Han kommer förövrigt från Västerås, denna sofistikerade metropol i Västmanland.
Önskar att vi hade haft lite tid på oss att utforska Chicago, men vi hade sju timmars körning framför oss dagen efter så vi hann inte se så mycket.
lördag 5 december 2009
Två bilder
Såhär kan det se ut när man står och tittar ut över Rocky Mountains:
Och så här allvarliga kan Josh och Ben se ut:
Och så här allvarliga kan Josh och Ben se ut:
Oh my god you're from Sweden
Det blev inte mycket sightseeing i Minneapolis men vi hann med ett stopp i den klassiska skivbutiken Fifth Element. Fyra timmars körning senare så var vi framme i Madison, Wisconsin. Var en handfull svenskar på spelningen samt en amerikansk tjej som hade bott i Västerås för några år sedan. Hon var så peppad på Sverige att hon till och med ville ha en bild med mig, bara för att jag var svensk. Jag avböjde förstås först men sa ja efter lite övertalning. Ibland måste man helt enkelt ställa upp för sina fans.
Vi har en kort körning till Chicago imorgon så tanken är väl att sova ut och sen bege oss vid tvåtiden. Vi har fått nys om att Bulls spelar hemma mot Raptors så om allt faller sig väl tänkte vi hinna med matchen innan spelningen. Stadion ligger bara fem minuter ifrån spelstället så det borde kunna gå.
Innan dess är det dock tänkt att en helt annan match ska gå av stapeln. Chicago är tydligen kända för sina hot dogs och Ben har utmanat Team Sweden i en tävling om vem som kan äta flest. Jag ansågs förstås vara den mest lämpliga kandidaten från vårt håll. Korvfest!
Får väl se om det är lika glada miner efter den uppgörelsen som det var när den här bilden på mig och Ben togs i Boulder:
Vi har en kort körning till Chicago imorgon så tanken är väl att sova ut och sen bege oss vid tvåtiden. Vi har fått nys om att Bulls spelar hemma mot Raptors så om allt faller sig väl tänkte vi hinna med matchen innan spelningen. Stadion ligger bara fem minuter ifrån spelstället så det borde kunna gå.
Innan dess är det dock tänkt att en helt annan match ska gå av stapeln. Chicago är tydligen kända för sina hot dogs och Ben har utmanat Team Sweden i en tävling om vem som kan äta flest. Jag ansågs förstås vara den mest lämpliga kandidaten från vårt håll. Korvfest!
Får väl se om det är lika glada miner efter den uppgörelsen som det var när den här bilden på mig och Ben togs i Boulder:
fredag 4 december 2009
Bransch
LTR har lagt upp ännu ett klipp från resan och i det här avsnittet presenteras bland annat jag för allmänheten:
http://www.youtube.com/watch?v=_7a8j3sVXMs
http://www.youtube.com/watch?v=_7a8j3sVXMs
torsdag 3 december 2009
Svenska A
Som de ambassadörer vi är har vi förstås lärt våra nyfunna vänner en del viktiga svenska fraser. Speciellt Ben har visat ett växande intresse för vårt vackra språk och när som helst under dagens lopp kan han höras säga saker som fy fan vad det här är drygt alltså eller jag kan inte känna mitt ansikte med en någorlunda bisarr accent. Ikväll skrek han ut det sistnämnda på scen i hopp om att vinna lite mark bland svenskättlingarna i Minneapolis men responsen var sval. Om det beror på publiken eller hans intressanta uttal låter jag vara osagt.
Vikings
Efter ett antal samtal på morgonen igår så fick vi det bekräftat att våran buss inte skulle bli klar förrän på eftermiddagen. Det innebar att Grieves, Budo och LTR tyvärr fick ställa in spelningen i Omaha på kvällen och att vi dessutom skulle behöva köra femton timmar i sträck till Minneapolis för att hinna med nästa. Kombinerat med att några i vårt gäng drogs med förkylningar och halsont så var moralen lite låg men vi försökte göra det bästa av dagen. Åkte in till Denver för lunch och sen gick vi och såg Pirate Radio på bio. Hann med ett stopp i en grym second hand butik också där jag plockade upp ett par tischor.
Runt 17 tiden fick vi besked om att bussen var färdig och vi begav oss för att hämta upp den. Det var ett kärt återseende med Thor som vi kallar den. Den har blixtar på sidorna förstår ni. Sedan började färden mot Minneapolis. I och med att de snöade i Colorado så var vi lite oroade för vädret, men när vi väl hade kommit en bit på vägen så klarnade det upp. Efter någon timme tog jag över ratten och det flöt på bra tills vi blev stoppade av polisen i Nebraska. Den vänliga konstapeln förklarade att vi visst hade problem med ett av våra framljus men släppte iväg oss med en varning. Håll utkik efter mig i ett framtida avsnitt av Cops.
De andra har ju varit ute på vägarna lite längre än mig så jag bestämde mig för att att låta dom sova och istället köra på genom natten. Till sist blev det nog ungefär tio timmar i sträck innan jag gav över kontrollen till Josh den sista biten. Så fort vi kommit in i Minnesota började det snöa men i övrigt var det hur lugnt som helst om än lite tröttsamt. Väl framme i Minneapolis så sov vi i tre timmar innan det var dags att bege sig till venue. Tidig spelning idag och vi var tillbaka på hotellet igen vid 23 tiden.
Imorgon kör vi vidare mot Madison, Wisconsin som enligt Josh ska vara en trevlig stad. Det är en kortare körning så innan dess tänkte jag sova ut ordenligt samt försöka hinna med en promenad i downtown Minneapolis.
Runt 17 tiden fick vi besked om att bussen var färdig och vi begav oss för att hämta upp den. Det var ett kärt återseende med Thor som vi kallar den. Den har blixtar på sidorna förstår ni. Sedan började färden mot Minneapolis. I och med att de snöade i Colorado så var vi lite oroade för vädret, men när vi väl hade kommit en bit på vägen så klarnade det upp. Efter någon timme tog jag över ratten och det flöt på bra tills vi blev stoppade av polisen i Nebraska. Den vänliga konstapeln förklarade att vi visst hade problem med ett av våra framljus men släppte iväg oss med en varning. Håll utkik efter mig i ett framtida avsnitt av Cops.
De andra har ju varit ute på vägarna lite längre än mig så jag bestämde mig för att att låta dom sova och istället köra på genom natten. Till sist blev det nog ungefär tio timmar i sträck innan jag gav över kontrollen till Josh den sista biten. Så fort vi kommit in i Minnesota började det snöa men i övrigt var det hur lugnt som helst om än lite tröttsamt. Väl framme i Minneapolis så sov vi i tre timmar innan det var dags att bege sig till venue. Tidig spelning idag och vi var tillbaka på hotellet igen vid 23 tiden.
Imorgon kör vi vidare mot Madison, Wisconsin som enligt Josh ska vara en trevlig stad. Det är en kortare körning så innan dess tänkte jag sova ut ordenligt samt försöka hinna med en promenad i downtown Minneapolis.
onsdag 2 december 2009
Berg igen
Trots begränsat med tid i Steamboat Springs nådde jag och Matte vårt mål; att komma upp i bergen. Innan dess käkade vi ännu en klassisk amerikansk frukost med toast, ägg och pannkakor på ett fik i närheten av vårt hotell (som hette Nordic Lodge passande nog). Efter det gick vi en sväng längs huvudgatan och man kan väl enklast beskriva byn som en välmående liten skidort. Över 300 soldagar om året tydligen. Vi hade fått nys om att stadsbussen var gratis så vi frågade oss fram till rätt stopp och hoppade sen på med sikte mot en av de stora backarna där man skulle kunna ta lift upp i bergen.
Busschauffören var en trevlig kvinna som vänligt nog delade med sig lite både om staden och sig själv. Hade tydligen varit i Sverige på sjuttiotalet för att köpa en Volvo.
Väl framme vid backen insåg vi att tiden var knapp (TVK) men vi bestämde oss ändå för att försöka hinna ta oss upp. Det var lite kö till att köpa biljett men sen kom vi upp i en lift omgående och lyckligtvis slapp vi dela den med några galna snowboardare. Varken jag eller Matte har någon skiderfarenhet och vi såg nog lite vilse ut med tanke på avsaknaden av både utrustning och vinterkläder. Färden upp var lite turbulent men det var en helt fantastisk utsikt och den blev bara bättre ju högre upp man kom. Vi hade bara en kvart på oss på toppen men vi njöt av varje sekund och tog ett gäng bilder. Det kändes episkt att stå där och titta ut över Rocky Mountains. Stort!
Vi hann tillbaka precis i tid till samling och jag satte mig vid ratten. Solen sken och vägarna var torra så trots en hel del snäva svängar kändes det hur lugnt som helst att köra. Vyn var dessutom ännu bättre än på vägen dit. Trots att vi skulle till Fort Collins som också ligger i Colorado så passerade vi igenom Wyoming och det väckte förstås en viss rädsla i oss med tanke på våra tidigare erfarenheter av den staten. Bilen höll den här gången men i princip varje vägskylt vi passerade hade skotthål i sig. När vi stannade vid en mack visade det sig att de utöver bensin, snacks, t-shirts och fiskeutrusning även sålde skjutvapen. Det var inte ett litet utbud de hade heller utan du kunde hitta allt från små pistoler till automatkarbiner. På rea fanns bland annat ett rosa jaktgevär med kaliber 22. Det var dessutom 20 % off på all ammunition av den typen.
Ben har sin familj i Fort Collins och har spenderat sina tonår där så vi såg alla framemot en bra spelning där. Så blev det mycket riktigt också. Fick dessutom chansen att träffa Bens pappa som likt sin son var en bra typ. Gled runt i en Grieves keps och hjälpte till med merchen dessutom. Träffade även en svensk snubbe som jobbade som professor på ett college i närheten. När vi såg honom gå omkring i en av 'Apajävlar' tischorna som Matte designat var vi förstås tvungna att prata med honom.
För att spara pengar så sov vi hos en av Bens barndomskompisar. Somnade gott trots att jag låg på en soffa men det var fruktansvärt kallt i huset. Efter att vi gjort oss redo på morgonen drog vi till Whole Foods och käkade och begav oss sen mot Boulder.
Innan Boulder gjorde vi en avstickare till Denver för att kolla till statusen på vår buss. Ordet är att den kommer vara färdig imorgon, men det är osäkert exakt när. Om den inte är klar innan typ tio på morgonen kommer vi behöva ställa in spelningen i Omaha eftersom vi inte hinner fram annars. Det vore förstås tråkigt, men vi har ändå haft tur med att vi haft fyra spelningar i rad inom samma stat och att vi får tillbaka den på den här turnén överhuvudtaget.
Kom fram till Boulder vid halv sex tiden och stack direkt till spelstället. Blev en bra spelning även här och det märks att både Cunnin och Grieves har mycket fans i den här regionen. Känns som att de varit öppna för LTR också och förhoppningsvis har vi planterat något sorts frö här.
Såg inte mycket av varken Fort Collins eller Boulder men fick ett bra intryck av båda och av Colorado som helhet. I kväll började det i och för sig snöa och med tanke på att vi har en hel del körning framför oss hoppas jag vi slipper det när vi kommer härifrån. Blir vi tvungna att ställa in Omaha så kommer vi att köra ungefär halvvägs till Minneapolis där nästa spelning är imorgon så att vi inte har en så lång körning när vi ska dit på torsdag.
Håller tummarna för att vi kommer hinna, men om inte så är det åtminstone inte en utav de viktigare spelningarna och det är ju ingen större katastrof för arrangören heller i och med att Cunnin definitivt kommer.
Busschauffören var en trevlig kvinna som vänligt nog delade med sig lite både om staden och sig själv. Hade tydligen varit i Sverige på sjuttiotalet för att köpa en Volvo.
Väl framme vid backen insåg vi att tiden var knapp (TVK) men vi bestämde oss ändå för att försöka hinna ta oss upp. Det var lite kö till att köpa biljett men sen kom vi upp i en lift omgående och lyckligtvis slapp vi dela den med några galna snowboardare. Varken jag eller Matte har någon skiderfarenhet och vi såg nog lite vilse ut med tanke på avsaknaden av både utrustning och vinterkläder. Färden upp var lite turbulent men det var en helt fantastisk utsikt och den blev bara bättre ju högre upp man kom. Vi hade bara en kvart på oss på toppen men vi njöt av varje sekund och tog ett gäng bilder. Det kändes episkt att stå där och titta ut över Rocky Mountains. Stort!
Vi hann tillbaka precis i tid till samling och jag satte mig vid ratten. Solen sken och vägarna var torra så trots en hel del snäva svängar kändes det hur lugnt som helst att köra. Vyn var dessutom ännu bättre än på vägen dit. Trots att vi skulle till Fort Collins som också ligger i Colorado så passerade vi igenom Wyoming och det väckte förstås en viss rädsla i oss med tanke på våra tidigare erfarenheter av den staten. Bilen höll den här gången men i princip varje vägskylt vi passerade hade skotthål i sig. När vi stannade vid en mack visade det sig att de utöver bensin, snacks, t-shirts och fiskeutrusning även sålde skjutvapen. Det var inte ett litet utbud de hade heller utan du kunde hitta allt från små pistoler till automatkarbiner. På rea fanns bland annat ett rosa jaktgevär med kaliber 22. Det var dessutom 20 % off på all ammunition av den typen.
Ben har sin familj i Fort Collins och har spenderat sina tonår där så vi såg alla framemot en bra spelning där. Så blev det mycket riktigt också. Fick dessutom chansen att träffa Bens pappa som likt sin son var en bra typ. Gled runt i en Grieves keps och hjälpte till med merchen dessutom. Träffade även en svensk snubbe som jobbade som professor på ett college i närheten. När vi såg honom gå omkring i en av 'Apajävlar' tischorna som Matte designat var vi förstås tvungna att prata med honom.
För att spara pengar så sov vi hos en av Bens barndomskompisar. Somnade gott trots att jag låg på en soffa men det var fruktansvärt kallt i huset. Efter att vi gjort oss redo på morgonen drog vi till Whole Foods och käkade och begav oss sen mot Boulder.
Innan Boulder gjorde vi en avstickare till Denver för att kolla till statusen på vår buss. Ordet är att den kommer vara färdig imorgon, men det är osäkert exakt när. Om den inte är klar innan typ tio på morgonen kommer vi behöva ställa in spelningen i Omaha eftersom vi inte hinner fram annars. Det vore förstås tråkigt, men vi har ändå haft tur med att vi haft fyra spelningar i rad inom samma stat och att vi får tillbaka den på den här turnén överhuvudtaget.
Kom fram till Boulder vid halv sex tiden och stack direkt till spelstället. Blev en bra spelning även här och det märks att både Cunnin och Grieves har mycket fans i den här regionen. Känns som att de varit öppna för LTR också och förhoppningsvis har vi planterat något sorts frö här.
Såg inte mycket av varken Fort Collins eller Boulder men fick ett bra intryck av båda och av Colorado som helhet. I kväll började det i och för sig snöa och med tanke på att vi har en hel del körning framför oss hoppas jag vi slipper det när vi kommer härifrån. Blir vi tvungna att ställa in Omaha så kommer vi att köra ungefär halvvägs till Minneapolis där nästa spelning är imorgon så att vi inte har en så lång körning när vi ska dit på torsdag.
Håller tummarna för att vi kommer hinna, men om inte så är det åtminstone inte en utav de viktigare spelningarna och det är ju ingen större katastrof för arrangören heller i och med att Cunnin definitivt kommer.
måndag 30 november 2009
Minusgrader
Väntar på att Matte ska vakna så vi kan ge oss ut och utforska Steamboat Springs ett par timmar innan det bär av mot Fort Collins. Arrangören här fyllde 30 igår så det bjöds på tårta och efterfest efter spelningen. Kunde förstås inte motstå en bit men avböjde efterfest och det känns som rätt beslut idag.
LTR har lagt upp ännu ett klipp från deras äventyr på vägarna innan jag anslöt. Vi fotar och filmar hela tiden så inom kort kommer det nog både bildspel och filmer från den delen av turnén jag varit med på. Tills dess får ni hålla till godo med det här:
http://www.youtube.com/watch?v=J-l8bHxdgh8&feature=player_embedded
LTR har lagt upp ännu ett klipp från deras äventyr på vägarna innan jag anslöt. Vi fotar och filmar hela tiden så inom kort kommer det nog både bildspel och filmer från den delen av turnén jag varit med på. Tills dess får ni hålla till godo med det här:
http://www.youtube.com/watch?v=J-l8bHxdgh8&feature=player_embedded
söndag 29 november 2009
Strange Journey tour var det ja
Trots förutsättningarna gick spelningen i Salt Lake City helt okej, även om jag inte träffade några mormoner alls. Mårten hade tydligen pratat med en som hade missionerat i Västerås dock.
Började vår resa mot Denver vid niotiden på morgonen efter frukost i hotellets diner. Trots att det skulle bli en lång körning så hade jag ändå sett framemot resan men föga kunde jag ana vilket äventyr som väntade oss. Med Mange bakom ratten så gled vi efter några timmars körning in över Wyomings öde slätter. Solen sken och med de snöklädda bergen i bakgrunden så var det en vy så vacker att man tappade andan. När Fleetwood Mac började strömma ur högtalarna så var det nästan för bra för att vara sant och det hela kändes lite overkligt. Det dröjde förstås inte länge innan verkligheten gjorde sig påmind. With a bang, dessutom.
Utan förvarning så small bussen till underifrån och det ljudet följdes av ett repetitivt slamrande som genast väckte alla. Mange styrde av direkt och stannade vid sidan av vägen. Med oroliga ansiktsuttryck tittade vi runt på varandra och gav oss sen ut för att inspektera. Som sig bör i 2009 så hann alla plocka fram sina kameror innan dess och det kan nog bli ett bra klipp av det hela. Grieves, eller Ben som han heter egentligen, la sig under motorn och rullade några sekunder senare ut med fläktremmen i sin hand. Den var fortfarande intakt, men hade hoppat av och vi förstod direkt att vi inte kunde köra vidare. Efter ett par telefonsamtal konstaterades det att vattenpumpen också hade gått sönder till följd av att remmen gick av.
Som tur är har Ben någon sorts försäkring på bussen som inkluderar bärgning så efter några samtal till fick vi besked om att den inom en timme skulle kunna dras till närmsta garage. Det sades dock att att bärgningsbilen bara skulle kunna ta två pers med sig, så i tron om att det fanns en bensinmack 2 miles bort började jag, Matte, Mange, Mårten och Tunji promenera mot den längs sidan av motorvägen. Överallt låg det flaskor fyllda med piss som lastbilschaffisarna kastar ut och det ger ju en ganska god indikation om vilken ödemark vi befann oss i. Efter ungefär 20 minuters promenad stannade en state trooper bredvid oss. Han informerade oss vänligt nog om att det var 50 miles till närmsta mack åt det hållet vi gick. Great. Han berättade dock också att bärgningsbilen nu var framme vid bussen så vi fick helt enkelt vända om. Med tanke på att ingen hade mottagning på sina mobiler så hade vi tur att han stannade.
När vi kom tillbaka till bussen så var den uppkopplad till bärgningsbilen och Ben och Budo, eller Josh som han heter, hade hoppat in med chaffisen. Vi var på väg att börja gå mot bensinmacken (åt rätt håll denna gången) när vi som en skänk från ovan kallades tillbaka till bärgningsbilen. Chaffisen tyckte uppenbarligen så synd om oss att han lät allihop trycka in sig in hans lilla förarhytt. Tight.
Under tiden vi hade varit borta hade det bekräftats att bussen inte skulle gå att fixa idag. Istället hade Ben via sin manager ordnat så att någon skulle komma från Fort Collins i Colorado för att ta oss till Denver. Det var dock fyra timmars körning för honom till att nå oss, och sen fyra och en halv tillbaka till Denver. Det gjorde att kvällens spelning helt plötsligt hängde i luften för vår del.
Bärgningsbilen släppte av oss vid Macy's Auto Repair i Rock Springs. Det visade sig vara en sån där typisk liten amerikansk håla som Gud uppenbarligen glömt. Våra restaurangalternativ bestod av McDonalds, Burger King och det lokala haket Southwest Grill. Vi valde det sistnämnda och gjorde oss bekväma. Eftersom den närmsta framtiden såg lite dyster ut gjorde jag och Mange det enda hedervärda och började dricka. Det finns gott om lokala bryggerier i de här trakterna så vi testade lite ales med spännande namn som Fat Tire och Easy Street. Tog en slafsig Chili Cheeseburger till det. Utöver vårt sällskap bestod klientelet av alkisar och barnfamiljer som ville äta fint på en lördag. Alla män bar cowboyhatt.
Frågade servitrisen om det var gångavstånd till den gun show vi hade sett skyltar om men det var det förstås inte. Även om det var en rätt miserabel situation så njöt jag ändå lite innerst inne. Man visste ju att det skulle bli en bra historia åtminstone.
Efter fyra timmar begav vi oss tillbaka till garaget och väntade in vår ride. Vi visste att vi inte skulle ha i närheten lika mycket plats i den så alla packade ner det mest nödvändiga i mindre väskor. När vår man anlände slängde vi snabbt in allt i bilen. Det var förvisso en större SUV men i och med att vi nu var åtta pers satt vi minst sagt tätt. Efter ett snabbt stopp på en bensinmack tog Ben över ratten och satte sen plattan i mattan. Det fanns fortfarande en liten chans att vi skulle kunna genomföra spelningen så nu gällde det att haul ass som jänkarna säger. Under tiden höll vi publiken i Denver uppdaterade om vår status via twitteruppdateringar som visades på en skärm på spelstället.
Vi närmade oss Denver och insåg att både LTR och Grieves nog skulle hinna genomföra sina spelningar, om än med lite kortare set. Alla gjorde sig redo och efter att vi stannat precis utanför dörren så sprang alla in med utrustningen och LTR var på scen inom två minuter. Även om publiken var lite svår så kändes det som en framgång att alla fick komma på scen bara.
Ben och Josh gjorde verkligen en fantastisk insats och utan dom hade vi mycket väl fortfarande kunnat ha suttit fast på det där haket i Rock Springs. Utöver att dom är grymt uppstyrda är de bra människor och vi är lyckligt lottade som fått chansen att åka med dom.
Med tanke på dagen vi haft så följde lite festligheter på spelstället innan vi åkte till hotellet. Eftersom vi bara hade en kort körning idag passade vi på att sova ut. När jag väl vaknade vid tolvtiden insåg jag snabbt att området runt hotellet bara bestod av andra hotell, kontorsbyggnader och parkeringsplatser. En annan typ av ödemark med andra ord och Denver överlag har inte gett något särskilt gott intryck. Vi hade förvisso inte mycket tid där men staden kändes utspridd och själlös. Vid halv två samlades vi vid vårt nya fordon och efter lunch på ett persiskt hak började vi resan mot Steamboat Springs, en skidort i bergen.
Resan dit kantades återigen av fantastiska vyer. Mina torra naturbeskrivningar kanske börjar bli lite tröttsamma att läsa men det är verkligen slående vackert på sina ställen.
Har inte hunnit se mig om i Steamboat Springs än men bemötandet från arrangören och faciliteterna på spelstället är de bästa jag varit med om hittills på turnén. Stället heter Ghost Ranch Saloon och har något sorts västerntema med gevär och uppstoppade djur på väggarna. Trots att det är söndag så är det gott om folk och de är bra fulla dessutom. LTR rev precis av en grym spelning och nu hänger vi nere i vårt green room.
Lämnar er med en bild från mitt i ingenstans, Wyoming:
Började vår resa mot Denver vid niotiden på morgonen efter frukost i hotellets diner. Trots att det skulle bli en lång körning så hade jag ändå sett framemot resan men föga kunde jag ana vilket äventyr som väntade oss. Med Mange bakom ratten så gled vi efter några timmars körning in över Wyomings öde slätter. Solen sken och med de snöklädda bergen i bakgrunden så var det en vy så vacker att man tappade andan. När Fleetwood Mac började strömma ur högtalarna så var det nästan för bra för att vara sant och det hela kändes lite overkligt. Det dröjde förstås inte länge innan verkligheten gjorde sig påmind. With a bang, dessutom.
Utan förvarning så small bussen till underifrån och det ljudet följdes av ett repetitivt slamrande som genast väckte alla. Mange styrde av direkt och stannade vid sidan av vägen. Med oroliga ansiktsuttryck tittade vi runt på varandra och gav oss sen ut för att inspektera. Som sig bör i 2009 så hann alla plocka fram sina kameror innan dess och det kan nog bli ett bra klipp av det hela. Grieves, eller Ben som han heter egentligen, la sig under motorn och rullade några sekunder senare ut med fläktremmen i sin hand. Den var fortfarande intakt, men hade hoppat av och vi förstod direkt att vi inte kunde köra vidare. Efter ett par telefonsamtal konstaterades det att vattenpumpen också hade gått sönder till följd av att remmen gick av.
Som tur är har Ben någon sorts försäkring på bussen som inkluderar bärgning så efter några samtal till fick vi besked om att den inom en timme skulle kunna dras till närmsta garage. Det sades dock att att bärgningsbilen bara skulle kunna ta två pers med sig, så i tron om att det fanns en bensinmack 2 miles bort började jag, Matte, Mange, Mårten och Tunji promenera mot den längs sidan av motorvägen. Överallt låg det flaskor fyllda med piss som lastbilschaffisarna kastar ut och det ger ju en ganska god indikation om vilken ödemark vi befann oss i. Efter ungefär 20 minuters promenad stannade en state trooper bredvid oss. Han informerade oss vänligt nog om att det var 50 miles till närmsta mack åt det hållet vi gick. Great. Han berättade dock också att bärgningsbilen nu var framme vid bussen så vi fick helt enkelt vända om. Med tanke på att ingen hade mottagning på sina mobiler så hade vi tur att han stannade.
När vi kom tillbaka till bussen så var den uppkopplad till bärgningsbilen och Ben och Budo, eller Josh som han heter, hade hoppat in med chaffisen. Vi var på väg att börja gå mot bensinmacken (åt rätt håll denna gången) när vi som en skänk från ovan kallades tillbaka till bärgningsbilen. Chaffisen tyckte uppenbarligen så synd om oss att han lät allihop trycka in sig in hans lilla förarhytt. Tight.
Under tiden vi hade varit borta hade det bekräftats att bussen inte skulle gå att fixa idag. Istället hade Ben via sin manager ordnat så att någon skulle komma från Fort Collins i Colorado för att ta oss till Denver. Det var dock fyra timmars körning för honom till att nå oss, och sen fyra och en halv tillbaka till Denver. Det gjorde att kvällens spelning helt plötsligt hängde i luften för vår del.
Bärgningsbilen släppte av oss vid Macy's Auto Repair i Rock Springs. Det visade sig vara en sån där typisk liten amerikansk håla som Gud uppenbarligen glömt. Våra restaurangalternativ bestod av McDonalds, Burger King och det lokala haket Southwest Grill. Vi valde det sistnämnda och gjorde oss bekväma. Eftersom den närmsta framtiden såg lite dyster ut gjorde jag och Mange det enda hedervärda och började dricka. Det finns gott om lokala bryggerier i de här trakterna så vi testade lite ales med spännande namn som Fat Tire och Easy Street. Tog en slafsig Chili Cheeseburger till det. Utöver vårt sällskap bestod klientelet av alkisar och barnfamiljer som ville äta fint på en lördag. Alla män bar cowboyhatt.
Frågade servitrisen om det var gångavstånd till den gun show vi hade sett skyltar om men det var det förstås inte. Även om det var en rätt miserabel situation så njöt jag ändå lite innerst inne. Man visste ju att det skulle bli en bra historia åtminstone.
Efter fyra timmar begav vi oss tillbaka till garaget och väntade in vår ride. Vi visste att vi inte skulle ha i närheten lika mycket plats i den så alla packade ner det mest nödvändiga i mindre väskor. När vår man anlände slängde vi snabbt in allt i bilen. Det var förvisso en större SUV men i och med att vi nu var åtta pers satt vi minst sagt tätt. Efter ett snabbt stopp på en bensinmack tog Ben över ratten och satte sen plattan i mattan. Det fanns fortfarande en liten chans att vi skulle kunna genomföra spelningen så nu gällde det att haul ass som jänkarna säger. Under tiden höll vi publiken i Denver uppdaterade om vår status via twitteruppdateringar som visades på en skärm på spelstället.
Vi närmade oss Denver och insåg att både LTR och Grieves nog skulle hinna genomföra sina spelningar, om än med lite kortare set. Alla gjorde sig redo och efter att vi stannat precis utanför dörren så sprang alla in med utrustningen och LTR var på scen inom två minuter. Även om publiken var lite svår så kändes det som en framgång att alla fick komma på scen bara.
Ben och Josh gjorde verkligen en fantastisk insats och utan dom hade vi mycket väl fortfarande kunnat ha suttit fast på det där haket i Rock Springs. Utöver att dom är grymt uppstyrda är de bra människor och vi är lyckligt lottade som fått chansen att åka med dom.
Med tanke på dagen vi haft så följde lite festligheter på spelstället innan vi åkte till hotellet. Eftersom vi bara hade en kort körning idag passade vi på att sova ut. När jag väl vaknade vid tolvtiden insåg jag snabbt att området runt hotellet bara bestod av andra hotell, kontorsbyggnader och parkeringsplatser. En annan typ av ödemark med andra ord och Denver överlag har inte gett något särskilt gott intryck. Vi hade förvisso inte mycket tid där men staden kändes utspridd och själlös. Vid halv två samlades vi vid vårt nya fordon och efter lunch på ett persiskt hak började vi resan mot Steamboat Springs, en skidort i bergen.
Resan dit kantades återigen av fantastiska vyer. Mina torra naturbeskrivningar kanske börjar bli lite tröttsamma att läsa men det är verkligen slående vackert på sina ställen.
Har inte hunnit se mig om i Steamboat Springs än men bemötandet från arrangören och faciliteterna på spelstället är de bästa jag varit med om hittills på turnén. Stället heter Ghost Ranch Saloon och har något sorts västerntema med gevär och uppstoppade djur på väggarna. Trots att det är söndag så är det gott om folk och de är bra fulla dessutom. LTR rev precis av en grym spelning och nu hänger vi nere i vårt green room.
Lämnar er med en bild från mitt i ingenstans, Wyoming:
fredag 27 november 2009
Latter Day Saints
Det blev ingen tupplur innan men jag satt och slöade på rummet någon timme. Delar rum med Matte (men dock inte säng den här gången) och han slumrade till ett tag men vid tolvtiden gav vi oss ut för att käka lunch. Hittade ett trevligt japanskt ställe precis över gatan där vi fick maten lagad framför oss. Gott blev det. Har överlag ätit väldigt mycket bra mat hittills och undvikit de värsta snabbmatsfällorna.
Gav oss sen ut på jakt efter ett Wal Mart som skulle ligga ett några kvarter bort. Var väl inte världens mest inspirerande promenad, vi passerade mest bil och skrothandlare, men till Wal Mart kom vi. Amerika i all sin prakt. Plockade upp en billig mobil så att alla inblandade i turnén kan nå mig utan att det kostar multum för någon av oss. Lägger upp numret här så fort jag aktiverat den.
Drog till venue för soundcheck och stället får nog sägas vara lite sunkigt, men det lät som att ljudet var okej iaf. Talib Kweli spelar tydligen en halvtimme bort ikväll så vi får se hur mycket folk som dyker upp sen.
Jag, Matte, Grieves och en tjejkompis till honom drog till en restaurang sen. Vi förhörde oss om mormongrejen men tjejen kunde inte ge oss mycket klarhet i det hela och försökte dessutom spela ner antalet mormoner det bor här. Kommer bli besviken om jag lämnar stan utan att få höra exakt vad det är dom tror på egentligen. Min kompis Carly och hennes man som jag ska bo hos i NY är förvisso mormoner så om inte annat kommer jag få veta det då.
Har inte fått något särskilt intryck av stan men den är omgiven av berg och bara det ger ju ett väldigt idylliskt intryck.
Nu blir det lite vila innan spelningen. Imorgon väntar nio timmars körning till Denver, men det är åtminstone efter en natts sömn. Dessutom kör vi på dagen så då kanske man får se lite på vägen dit också.
Gav oss sen ut på jakt efter ett Wal Mart som skulle ligga ett några kvarter bort. Var väl inte världens mest inspirerande promenad, vi passerade mest bil och skrothandlare, men till Wal Mart kom vi. Amerika i all sin prakt. Plockade upp en billig mobil så att alla inblandade i turnén kan nå mig utan att det kostar multum för någon av oss. Lägger upp numret här så fort jag aktiverat den.
Drog till venue för soundcheck och stället får nog sägas vara lite sunkigt, men det lät som att ljudet var okej iaf. Talib Kweli spelar tydligen en halvtimme bort ikväll så vi får se hur mycket folk som dyker upp sen.
Jag, Matte, Grieves och en tjejkompis till honom drog till en restaurang sen. Vi förhörde oss om mormongrejen men tjejen kunde inte ge oss mycket klarhet i det hela och försökte dessutom spela ner antalet mormoner det bor här. Kommer bli besviken om jag lämnar stan utan att få höra exakt vad det är dom tror på egentligen. Min kompis Carly och hennes man som jag ska bo hos i NY är förvisso mormoner så om inte annat kommer jag få veta det då.
Har inte fått något särskilt intryck av stan men den är omgiven av berg och bara det ger ju ett väldigt idylliskt intryck.
Nu blir det lite vila innan spelningen. Imorgon väntar nio timmars körning till Denver, men det är åtminstone efter en natts sömn. Dessutom kör vi på dagen så då kanske man får se lite på vägen dit också.
Berg
Checkade precis in på hotellet i Salt Lake City efter en körning på runt 14 timmar. Tanken var att vi skulle lämna Seattle vid 17-tiden men när vi stannade för att plocka upp Grieves hos hans ex familj så slutade det med att vi blev inbjudna allihop. Det var en massa mat över så jag fick i mig en rejäl tallrik med traditionella thanksgivingrätter och det följdes upp med ett urval på fem, sex olika pajer till efterrätt. För dom var det helt naturligt att släppa in ett gäng främlingar på deras familjesammankomst och det upphör aldrig att förvåna mig hur gästvänliga folk är i det här landet.
När vi väl kom iväg var det både mörkt och regnigt och en bit utanför Seattle så omringades vi av tjock dimma som gjorde att man inte kände sig helt bekväm ett tag. Mårten navigerade dock oss ur den med stil och efter honom tog Grieves över ratten. Rutten gick ner genom en bit av Oregon och sen vidare genom Idaho. Runt fem på morgonen tog jag över och jag är glad att jag var vaken när vi gled in över slätterna i Idaho och såg solen gå upp bakom bergen. Magnifik vy.
Har inte sovit något men är ändå mest sugen på att ge mig ut och utforska SLC lite när vi ändå är här så tidigt. Får bli en tupplur först.
När vi väl kom iväg var det både mörkt och regnigt och en bit utanför Seattle så omringades vi av tjock dimma som gjorde att man inte kände sig helt bekväm ett tag. Mårten navigerade dock oss ur den med stil och efter honom tog Grieves över ratten. Rutten gick ner genom en bit av Oregon och sen vidare genom Idaho. Runt fem på morgonen tog jag över och jag är glad att jag var vaken när vi gled in över slätterna i Idaho och såg solen gå upp bakom bergen. Magnifik vy.
Har inte sovit något men är ändå mest sugen på att ge mig ut och utforska SLC lite när vi ändå är här så tidigt. Får bli en tupplur först.
torsdag 26 november 2009
Happy thanksgiving
Budos föräldrar dukade upp med lite av varje strax efter att vi vaknat idag och det var en trevlig gest. Bra folk, definitivt. De bor i ett område som heter Mount Baker och efter att vi hade smält maten gick jag och Matte en lång promenad runt sjön som ligger här i närheten. Lite grått väder, men det är ett fint område med mycket grönt och det var skönt att röra på sig lite.
Nu laddar vi inför resan till Salt Lake City. Vi räknar med att det kommer ta runt tolv timmar så vi bör vara framme runt fem, sex på morgonen. En allnighter med andra ord. Vi är sju pers i bussen varav sex har körkort så det känns helt okej ändå och det kommer nog inte vara så mycket trafik heller.
SLC är ju mest känt för att vara mormonernas stad så det kan bli en spännande upplevelse.
God bless.
Nu laddar vi inför resan till Salt Lake City. Vi räknar med att det kommer ta runt tolv timmar så vi bör vara framme runt fem, sex på morgonen. En allnighter med andra ord. Vi är sju pers i bussen varav sex har körkort så det känns helt okej ändå och det kommer nog inte vara så mycket trafik heller.
SLC är ju mest känt för att vara mormonernas stad så det kan bli en spännande upplevelse.
God bless.
Ombudsman
Hakade upp med de andra på spelstället i Portland som planerat och det var fint att träffa alla igen. I och med att LTR är förband till Cunnin så är det gott om bekanta ansikten men även några nya i form utav Grieves, Budo och Tunji. Grieves och Budo är en sorts mc / producent duo medan Tunji kör ett kort set på egen hand först av alla.
Hawthorne Theatre är en etablerad venue där hyfsat stora akter spelar regelbundet, men ändå är logen ett kalt rum inte större än en liten toalett. På toaletter finns det ju dessutom oftast en stol, men det såg vi inga tecken av här. Hade nog prioriterats bort i brist på utrymme. Tydligen var det ändå okej i jämförelse med logerna på en del andra ställen de besökt. Sjukt.
Det var bra med folk och alla gjorde bra spelningar. Grieves välkomnade mig från scenen när han dedikerade en låt till Team Sweden och sen pekade på mig och skrek you're part of it now motherfucker! Man tackar! När vi var klara med merchen och hade packat in så körde vi direkt till Seattle där vi skulle övernatta. Grieves och Budo äger en buss som de vänligt nog låter oss och Tunji åka med i på hela turnén. Budos föräldrar bor i Seattle så vi skulle sova hos dom för att spara pengar. Även om det är segt att sitta i bussen ett par timmar mitt i natten så tyckte jag ändå det var rätt skönt att lägga sig och veta att vi inte behöver åka någonstans dagen efter. Hans föräldrar har ett stort hus och även om jag och Matte delade säng så sov jag gott.
Gick upp vid tolvtiden och efter frukost på ett hak i närheten så tog jag, Matte och Mange bussen in mot downtown Seattle för att kolla runt lite. Hade bara två, tre timmar på oss innan vi skulle till venue så vi hann inte se särskilt mycket men det är en vacker stad med mycket vatten runtom. Efter soundcheck käkade vi fantastiskt god mat på en veganrestaurang som kändes lite upscale.
Kommer inte skriva allt för mycket om just spelningarna men det var bra även här och vi träffade ett litet gäng svenskar som åkt ner från Vancouver för att se LTR och det värmer forstås.
Imorgon (torsdag) är det thanksgiving och vi har således ingen spelning. Däremot är det över tolv timmars körning till Salt Lake City där vi har spelning på fredag så tanken är att vi ska ge oss iväg imorgon eftermiddag och köra genom natten. Innan dess ska vi dock bli bjudna på thanksgivingbrunch av Budos föräldrar (som vi sover hos inatt också) och det ska förstås bli trevligt. Hoppas på en rejäl stuffed turkey men det kanske blir lite mer nedtonat i och med att det är så tidigt på dagen. Fint hur som helst.
Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid Matte. No homo.
Hawthorne Theatre är en etablerad venue där hyfsat stora akter spelar regelbundet, men ändå är logen ett kalt rum inte större än en liten toalett. På toaletter finns det ju dessutom oftast en stol, men det såg vi inga tecken av här. Hade nog prioriterats bort i brist på utrymme. Tydligen var det ändå okej i jämförelse med logerna på en del andra ställen de besökt. Sjukt.
Det var bra med folk och alla gjorde bra spelningar. Grieves välkomnade mig från scenen när han dedikerade en låt till Team Sweden och sen pekade på mig och skrek you're part of it now motherfucker! Man tackar! När vi var klara med merchen och hade packat in så körde vi direkt till Seattle där vi skulle övernatta. Grieves och Budo äger en buss som de vänligt nog låter oss och Tunji åka med i på hela turnén. Budos föräldrar bor i Seattle så vi skulle sova hos dom för att spara pengar. Även om det är segt att sitta i bussen ett par timmar mitt i natten så tyckte jag ändå det var rätt skönt att lägga sig och veta att vi inte behöver åka någonstans dagen efter. Hans föräldrar har ett stort hus och även om jag och Matte delade säng så sov jag gott.
Gick upp vid tolvtiden och efter frukost på ett hak i närheten så tog jag, Matte och Mange bussen in mot downtown Seattle för att kolla runt lite. Hade bara två, tre timmar på oss innan vi skulle till venue så vi hann inte se särskilt mycket men det är en vacker stad med mycket vatten runtom. Efter soundcheck käkade vi fantastiskt god mat på en veganrestaurang som kändes lite upscale.
Kommer inte skriva allt för mycket om just spelningarna men det var bra även här och vi träffade ett litet gäng svenskar som åkt ner från Vancouver för att se LTR och det värmer forstås.
Imorgon (torsdag) är det thanksgiving och vi har således ingen spelning. Däremot är det över tolv timmars körning till Salt Lake City där vi har spelning på fredag så tanken är att vi ska ge oss iväg imorgon eftermiddag och köra genom natten. Innan dess ska vi dock bli bjudna på thanksgivingbrunch av Budos föräldrar (som vi sover hos inatt också) och det ska förstås bli trevligt. Hoppas på en rejäl stuffed turkey men det kanske blir lite mer nedtonat i och med att det är så tidigt på dagen. Fint hur som helst.
Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid Matte. No homo.
tisdag 24 november 2009
Rörligt
LTR har satt ihop en del videoklipp från några av de städer de besökt hittills. Om jag dyker upp i framtida klipp återstår att se men ni får hålla till godo med de här så länge:
http://www.youtube.com/watch?v=86rW1QZV6QM&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=MXpb4i0q9gk&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=-IoAnCaqzWQ&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=DTv-FkPvw5w&feature=player_embedded
De har en kamera med sig (obviously) så förhoppningsvis dyker det även upp lite bilder här framöver.
http://www.youtube.com/watch?v=86rW1QZV6QM&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=MXpb4i0q9gk&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=-IoAnCaqzWQ&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=DTv-FkPvw5w&feature=player_embedded
De har en kamera med sig (obviously) så förhoppningsvis dyker det även upp lite bilder här framöver.
Show time
Portland har bjudit på strålande solsken hela dagen och jag har fått ett gott intryck av staden. Tog tåget in mot de mer centrala delarna och strosade runt planlöst ett tag. Hamnade på ett promenadstråk som gick längs Willamette River och det var en vacker vy med bergen i bakgrunden. Hann med ett par ärenden också.
Nu har jag återvänt till hotellet för att hämta mina väskor innan jag beger mig mot Hawthorne Theatre där jag ska möta upp med de andra. De har redan avverkat tio spelningar och det som återstår är:
11-24 – Portland, OR – Hawthorne Theatre
11-25 – Seattle, WA – Nuemos
11-27 – Salt Lake City, UT – Urban Lounge
11-28 – Denver, CO – Larimer Lounge
11-29 – Steamboat Springs, CO – Ghost Ranch Saloon
11-30 – Fort Collins – Aggie Theater
12-01 – Boulder, CO – Fox Theatre
12-02 – Omaha, NE – Waiting Room
12-03 – Minneapolis – First Ave. (w/ Unknown Prophets)
12-04 – Madison – High Noon
12-05 – Chicago, IL – Subterranean
12-06 – Gambier, OH – Kenyon College
12-08 – Rochester, NY – Dub Underground
12-09 – Burlington, VT – Higher Ground
12-10 – Boston, MA – Paradise
12-11 – NYC – Highline Ballroom
Efter den sista spelningen så stannar jag i NY till den sjuttonde. Pepp!
Nu har jag återvänt till hotellet för att hämta mina väskor innan jag beger mig mot Hawthorne Theatre där jag ska möta upp med de andra. De har redan avverkat tio spelningar och det som återstår är:
11-24 – Portland, OR – Hawthorne Theatre
11-25 – Seattle, WA – Nuemos
11-27 – Salt Lake City, UT – Urban Lounge
11-28 – Denver, CO – Larimer Lounge
11-29 – Steamboat Springs, CO – Ghost Ranch Saloon
11-30 – Fort Collins – Aggie Theater
12-01 – Boulder, CO – Fox Theatre
12-02 – Omaha, NE – Waiting Room
12-03 – Minneapolis – First Ave. (w/ Unknown Prophets)
12-04 – Madison – High Noon
12-05 – Chicago, IL – Subterranean
12-06 – Gambier, OH – Kenyon College
12-08 – Rochester, NY – Dub Underground
12-09 – Burlington, VT – Higher Ground
12-10 – Boston, MA – Paradise
12-11 – NYC – Highline Ballroom
Efter den sista spelningen så stannar jag i NY till den sjuttonde. Pepp!
Johan 1 - Vetenskapen 0
Efter nio timmars sömn vaknade jag utvilad imorse och kunde konstatera att min teknik för att justera till den här tidszonen fungerade perfekt. Skönt att ta död på den här myten om jet lag en gång för alla.
Käkade french toast till frukost i hotellrestaurangen och det känns redan skrämmande naturligt att hålla sirap över allt man äter. Sweet var ordet.
Det är en strålande vacker dag i Portland så jag tänkte ta stadståget (det är tydligen gratis) ner till Pioneer Square och se mig om lite innan jag möter upp med de andra i eftermiddag.
Käkade french toast till frukost i hotellrestaurangen och det känns redan skrämmande naturligt att hålla sirap över allt man äter. Sweet var ordet.
Det är en strålande vacker dag i Portland så jag tänkte ta stadståget (det är tydligen gratis) ner till Pioneer Square och se mig om lite innan jag möter upp med de andra i eftermiddag.
måndag 23 november 2009
Rip City
Sportevenemang i USA är förstås extrema jippon och kvällens match var inget undantag. Musik att klappa i takt till under matchens gång, tävlingar av olika slag i varje paus (och pauser är det gott om), psykopatiska maskotar, vidriga snacks och konstanta uppmaningar om att yla DEFENSE varje gång motståndarna har bollen.
Satt i näsblodssektionen och även om det var lite svårt att leva sig in i matchen därifrån så hade jag åtminstone bra överblick. Ungefär en quarter in i matchen började jag känna mig otroligt trött och även om jag nickade till flera gånger under spelets gång imponerades jag av Blazers som till sist vann med 122-98. Gillade framförallt deras center Greg Oden men även spanjoren Rudy Fernandez som var en finlurig lirare.
Nu ska jag försöka sova om det går. Ska bli grymt att möta upp med alla imorgon och äntligen ansluta till turnén.
Satt i näsblodssektionen och även om det var lite svårt att leva sig in i matchen därifrån så hade jag åtminstone bra överblick. Ungefär en quarter in i matchen började jag känna mig otroligt trött och även om jag nickade till flera gånger under spelets gång imponerades jag av Blazers som till sist vann med 122-98. Gillade framförallt deras center Greg Oden men även spanjoren Rudy Fernandez som var en finlurig lirare.
Nu ska jag försöka sova om det går. Ska bli grymt att möta upp med alla imorgon och äntligen ansluta till turnén.
Umlauts
Gick upp runt nio tiden i söndags morse för att lotsa iväg Dead Prez till flygplatsen. Mitt flyg gick inte förrän halv fyra, så efter att vi sagt adjö åt jag frukost i lugn och ro, tog en dusch och satt framför datorn en stund. Äggröran smakade förvisso bättre än den såg ut, men var ändå något utav en besvikelse och drar ner helhetsbetyget på Royal Europa Kaunas lite.
Vid halv tolv mötte jag upp med Alko utanför hotellet. Han hade varit uppe hela natten och var fortfarande full, that's why they call me Alko sa han med ett leende, men trots det (eller kanske just därför) var han utmärkt sällskap. Vi strosade runt lite i Kaunas city och åt sen lunch på ett trevligt ställe i gamla stan. Maten var löjligt billig så jag passade på att ta notan.
Fick sen skjuts av Alkos flickvän till flygplatsen där mitt flyg till Riga väntade. Hade aldrig flugit med Air Baltic innan och när de bad en del passagerare i det halvfulla propellerplanet att sätta sig på andra sidan för att "balansera ut vikten" så anade jag oråd. Vi nådde Riga trots allt där färden efter någon timme gick vidare mot Köpenhamn.
Blev upplockad på Svågertorp av mina käre far och begav oss till Väster där middag och sista förberedelserna inför USA väntade. Utan någon som helst vetenskaplig täckning så bestämde jag mig för att vara vaken hela natten i hopp om att lättare anpassa mig till tidsomställningen. Till min hjälp hade jag Emma som inte bara stod ut med mitt neurotiska beteende natten igenom utan dessutom skjutsade mig till Malmö station. Du är en sann vän och är redan saknad. Tack igen!
06.45 lyfte planet mot Amsterdam där jag efter ett par timmars lay over klev på flighten mot Portland. Med amerikansk crew ombord så var servicekänslan på topp och jag kan varmt rekommendera Delta. Vad ska jag säga, det är helt enkelt viktigt för mig att folk i serviceyrken är trevliga och flygvärdinnorna här bjöd till och med på humoristiska announcements i stil med:
If you are not going to Portland, Oregon today, it would be a good idea to get off the plane now eller min favorit; We would like to remind you that this is a non smoking flight. We must therefore ask you to refrain from smoking for the rest of your life, or at least until we reach our destination.
Trots att jag hade två säten för mig själv lyckades jag inte somna men det kändes ändå som att de tio timmarna på planet flög förbi. Pun intended. Med undantag kanske för de 90 minuter jag spenderade med att försöka hänga med i Will Ferrell filmen som visades. Awful.
Att flyga in över Oregon var en vacker syn och väl framme på Portland International gick allt hur smidigt som helst. Fick till och med ett "toosen tak" av tulltjänstemannen när han konstaterade att jag var svensk. Min väska låg redan på rullbandet när jag kom ut i terminalen och sen behövde jag bara be informationsdisken ringa hotellet som direkt skickade ut en bil för att hämta upp mig.
Crowne Plaza kan varmt rekommenderas och då har jag inte ens kollat in gymmet och poolen än. Kom fram vid 13 tiden och har inte hunnit med så mycket hittills i Portland. Promenerade bort till Lloyd Mall som var ett typiskt amerikanskt köpcentrum och kvarteret i övrigt består mest av andra hotell och snabbmatskedjor. Ska försöka kolla in lite andra delar av stan senare ikväll och imorgon bitti innan jag hakar upp med turnesällskapet imorgon eftermiddag.
Nu ska jag kila bort till Rose Garden och ta in Trailblazers mot Bulls. Basket alltså, för er som inte är så sportsligt bevandrade.
Love you all.
Vid halv tolv mötte jag upp med Alko utanför hotellet. Han hade varit uppe hela natten och var fortfarande full, that's why they call me Alko sa han med ett leende, men trots det (eller kanske just därför) var han utmärkt sällskap. Vi strosade runt lite i Kaunas city och åt sen lunch på ett trevligt ställe i gamla stan. Maten var löjligt billig så jag passade på att ta notan.
Fick sen skjuts av Alkos flickvän till flygplatsen där mitt flyg till Riga väntade. Hade aldrig flugit med Air Baltic innan och när de bad en del passagerare i det halvfulla propellerplanet att sätta sig på andra sidan för att "balansera ut vikten" så anade jag oråd. Vi nådde Riga trots allt där färden efter någon timme gick vidare mot Köpenhamn.
Blev upplockad på Svågertorp av mina käre far och begav oss till Väster där middag och sista förberedelserna inför USA väntade. Utan någon som helst vetenskaplig täckning så bestämde jag mig för att vara vaken hela natten i hopp om att lättare anpassa mig till tidsomställningen. Till min hjälp hade jag Emma som inte bara stod ut med mitt neurotiska beteende natten igenom utan dessutom skjutsade mig till Malmö station. Du är en sann vän och är redan saknad. Tack igen!
06.45 lyfte planet mot Amsterdam där jag efter ett par timmars lay over klev på flighten mot Portland. Med amerikansk crew ombord så var servicekänslan på topp och jag kan varmt rekommendera Delta. Vad ska jag säga, det är helt enkelt viktigt för mig att folk i serviceyrken är trevliga och flygvärdinnorna här bjöd till och med på humoristiska announcements i stil med:
If you are not going to Portland, Oregon today, it would be a good idea to get off the plane now eller min favorit; We would like to remind you that this is a non smoking flight. We must therefore ask you to refrain from smoking for the rest of your life, or at least until we reach our destination.
Trots att jag hade två säten för mig själv lyckades jag inte somna men det kändes ändå som att de tio timmarna på planet flög förbi. Pun intended. Med undantag kanske för de 90 minuter jag spenderade med att försöka hänga med i Will Ferrell filmen som visades. Awful.
Att flyga in över Oregon var en vacker syn och väl framme på Portland International gick allt hur smidigt som helst. Fick till och med ett "toosen tak" av tulltjänstemannen när han konstaterade att jag var svensk. Min väska låg redan på rullbandet när jag kom ut i terminalen och sen behövde jag bara be informationsdisken ringa hotellet som direkt skickade ut en bil för att hämta upp mig.
Crowne Plaza kan varmt rekommenderas och då har jag inte ens kollat in gymmet och poolen än. Kom fram vid 13 tiden och har inte hunnit med så mycket hittills i Portland. Promenerade bort till Lloyd Mall som var ett typiskt amerikanskt köpcentrum och kvarteret i övrigt består mest av andra hotell och snabbmatskedjor. Ska försöka kolla in lite andra delar av stan senare ikväll och imorgon bitti innan jag hakar upp med turnesällskapet imorgon eftermiddag.
Nu ska jag kila bort till Rose Garden och ta in Trailblazers mot Bulls. Basket alltså, för er som inte är så sportsligt bevandrade.
Love you all.
lördag 21 november 2009
Kaunas, riktigt på riktigt
Mina farhågor inför middagen visade sig vara obefogade då vi hamnade på en trevlig indisk restaurang som hade allt veganerna behövde. Intrycket av Litauen har förbättrats avsevärt tack vare Darius som tagit hand om oss under dagen. Inte bara är han uppstyrd, han är även full av kunskap och utan att tvinga fram det har han skolat oss i allt från lokala matvanor till den politiska situationen i landet. Hans dröm är att efter avslutade studier hitta en god kvinna, köpa en bit land att bygga hus på och sen starta upp en friskola. Sällan man hör det från en tjugofyraåring i Sverige.
Det var spännande att se spelningen ikväll. Det är sällan utländska artister turnerar här och det går inte att ta miste på hur stort folket här tycker det är att ha en amerikansk hiphopgrupp på besök. När de körde Hip Hop trodde jag stället skulle välta, och inte bara för att lokalen var ett uppenbart svartbygge. Det är väldigt real helt enkelt.
Under halva spelningen fick jag dras med någon bekant till arrangören som pratade öronen av mig. Det är förvisso trevligt att folk verkligen anstränger sig för att man ska känna sig välkommen, men när jag berättade om hur lite jag sovit de senaste dygnen och han replikerar med maybe some cocaine will help utan att röra en min så kände jag att vi nog inte riktigt var på samma våglängd.
Nu ska jag sova. Mitt flyg går inte förrän vid fyratiden imorgon så jag har blivit lovad en rundtur i stan av min man Alko Alkoko som bokade spelningen och det ser jag jag framemot.
Det var spännande att se spelningen ikväll. Det är sällan utländska artister turnerar här och det går inte att ta miste på hur stort folket här tycker det är att ha en amerikansk hiphopgrupp på besök. När de körde Hip Hop trodde jag stället skulle välta, och inte bara för att lokalen var ett uppenbart svartbygge. Det är väldigt real helt enkelt.
Under halva spelningen fick jag dras med någon bekant till arrangören som pratade öronen av mig. Det är förvisso trevligt att folk verkligen anstränger sig för att man ska känna sig välkommen, men när jag berättade om hur lite jag sovit de senaste dygnen och han replikerar med maybe some cocaine will help utan att röra en min så kände jag att vi nog inte riktigt var på samma våglängd.
Nu ska jag sova. Mitt flyg går inte förrän vid fyratiden imorgon så jag har blivit lovad en rundtur i stan av min man Alko Alkoko som bokade spelningen och det ser jag jag framemot.
Revolutionary Balt Gangsta
Anlände till Litauen för ett par timmar sen och det går inte att komma ifrån att ångesten vilar tungt över det här landet. Grått, slitet och allmänt deprimerande. Trots det och faktumet att jag inte sovit på 30 timmar så är jag ändå peppad på upplevelsen.
Standarden sattes direkt när vi blev upphämtade i en risig minibuss av modell åttiotal och snabbt kunde konstatera att det inte fanns några bälten. We in the hood now summerade Stic det hela med.
Med tre veganer i sällskapet fruktar jag att vårt kommande restaurangbesök kommer bli en pärs men hotellet håller god standard åtminstone. Är i valet och kvalet mellan sömn och att utforska staden just nu men det lutar åt en tupplur innan middagen.
Det kommer för övrigt inte ges möjlighet att åka trådbuss.
Standarden sattes direkt när vi blev upphämtade i en risig minibuss av modell åttiotal och snabbt kunde konstatera att det inte fanns några bälten. We in the hood now summerade Stic det hela med.
Med tre veganer i sällskapet fruktar jag att vårt kommande restaurangbesök kommer bli en pärs men hotellet håller god standard åtminstone. Är i valet och kvalet mellan sömn och att utforska staden just nu men det lutar åt en tupplur innan middagen.
Det kommer för övrigt inte ges möjlighet att åka trådbuss.
fredag 20 november 2009
Vandraren
Stötte på Håkan Hemlin från Nordman i hissen för några timmar sen. Måste säga att han såg lite sliten ut, men det gjorde förmodligen jag också. Inga konstigheter där.
Kom tillbaka till hotellet för en stund sedan och 05.00 bär det av mot Landvetter. Kvällens spelning gick bra, även om jag missade Mohammed Ali (precis som jag gjorde i Sthlm) för att DP ville hänga kvar på hotellet så länge som möjligt.
Blir till att hålla sig vaken tills vi är framme i Litauen.
Easy.
Kom tillbaka till hotellet för en stund sedan och 05.00 bär det av mot Landvetter. Kvällens spelning gick bra, även om jag missade Mohammed Ali (precis som jag gjorde i Sthlm) för att DP ville hänga kvar på hotellet så länge som möjligt.
Blir till att hålla sig vaken tills vi är framme i Litauen.
Easy.
torsdag 19 november 2009
GBG vs Sthlm
Efter två dagar i Stockholm befinner jag mig nu i Göteborg, i mitt rum på Gothia Towers närmare bestämt. Påbörjade min resa hit 06.30 imorse och om åtta timmar bär det av mot Kaunas i Litauen via både Köpenhamn och Vilnius.
Gårkvällen spenderades hos familjen Bredberg Price, även om unge herr Price lyste med sin frånvaro och ersattes med den något äldre herr Esaiasson. Maja lagade fantastiskt god mat som avnjöts med ett par glas rött och ett avsnitt av Mammas pojkar. En perfekt TV dinner med andra ord, även om Maja och Filip hyste viss skepsis till valet av underhållning.
Trots en snittålder på 26 poserade vi sen gladeligen framför en webcam för att föreviga kvällen:
Tack Maja och Filip, samt Malcolm för att jag fick låna ditt pojkrum.
Gårkvällen spenderades hos familjen Bredberg Price, även om unge herr Price lyste med sin frånvaro och ersattes med den något äldre herr Esaiasson. Maja lagade fantastiskt god mat som avnjöts med ett par glas rött och ett avsnitt av Mammas pojkar. En perfekt TV dinner med andra ord, även om Maja och Filip hyste viss skepsis till valet av underhållning.
Trots en snittålder på 26 poserade vi sen gladeligen framför en webcam för att föreviga kvällen:
Tack Maja och Filip, samt Malcolm för att jag fick låna ditt pojkrum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)